Algot Ruhe, som debuterade med en både talangfull och kvick samling små dialoger ur det moderna storstadslifvet, utmärkta för både vaken iakttagelse och ett karaktäristiskt samtalsspråk, har åter utgifvit en liten bok, en miniatyrroman i bref, »Cyril och Irmelin». Det nya arbetet är nära i släkt med det förra. Äfven här är atmosfären helt stockholmsk, eller kanske snarare den internationella stora stadens, äfven här träder oss till mötes en författartyp, vanligare i Köpenhamn och Paris än hos oss och därför lustig nog till omväxling, med sin kyliga ironi och sin skeptiska axelryckning åt det hela. Äfven i denna lilla roman är författaren lika orädd för ömtåliga och riskerade ämnen. Berättelsen lämpar sig alls icke för konfirmander, och det är fråga om, huruvida icke det »opassande» i »Cyril och Irmelin» mer än en gång snuddar vid det obehagliga. Godt humör gör allt lysande och intagande - och sådant godt humör finns det åtskilligt af i dessa ofta muntra och uppsluppna kärleksbref. Varm känsla och het lifsberusning, som däremot väl mycket saknas i denna erotiska korrespondens, förläna också allt poesiens adel. Men mellan skämt och lidelsefull känsla ligga döda punkter af en sorts likgiltig sensualism, som stöter just genom sin indifferens. I det hela bestyrker »Cyril och Irmelin» otvetydigt det intryck af bestämd och egenartad talang, som läsaren redan fick af Ruhes förstlingsverk, samtidigt med att den nya boken dock tydligare drager hans begåfnings begränsningslinie. Ty i en liten passionsroman, hur diminutiv den är, behöfs mer än den fyndighet och de kvicka och väl funna grepp, som af de små komedierna »Bakom fasaden» gjorde förträffliga små nutidsbilder, det behöfs, för att man här skall ryckas med och intressera sig för parterna, det kvällande, oberäkneliga lyriska flödet, och det är nog det, som ej sällan brister hos författaren.
»Cyril och Irmelin» äro, trots sina romantiska namn, Stockholmsbarn, ja, Östermalmsbor, af dem, hvilkas lif begränsas af Sturegatan och Strandvägen. Cyril är en ung blifvande diplomat, Irmelin en ung högadlig fru, gift med en högre militär. De träffas och förälska sig i hvarandra, och boken är brefväxlingen om deras kärlekshistoria, från balaftonen, då den begynte och deras sinnen råkades som skimret från ljuset faller in och bryter sig i kristallkronans prisma, till den stund, då de åter skiljas, då festen är förbi, ekläreringen släckt och prismat i kristallkronan åter blifvit blott ett stycke färglöst glas. Brefväxlingen låter oss följa en mycket typisk kärlekshistoria mellan en man af värld och en dam ur societeten. Det är först vänskapsmaskeraden, innan lidelsens inkognito röjes, och sedan hängifvenheten i hemlighet med den stulna lyckans hetsiga jubel och trots mot alla löften och band. Det är ömsesidig svartsjuka, skrupler, som dyka upp och komma den lönnliga erotikens Penelopeväfnad, hvilkens luftiga väf hvar natt slits sönder af det ensamma grubblet, samhällskonflikterna mellan man och hustru, mellan moder och barn, mellan äkta man och älskare, intill dess den heta, men kortlifvade flamman brinner ner af sig själf. Allt detta återspegla dessa bref mellan Cyril och Irmelin, återspegla det ofta skarpt och kvickt och äfven då och då med vacker stämningsmakt Det hela roar, helst om man frånser - en hufvudsak och nämligen icke bryr sig om att taga historien »au sérieux».
Ty det är nog grundbristen i denna korrespondens, att man icke kan taga kontrahenternas känslor synnerligen på allvar. Liksom brefskrifvarnas namn äro overkliga, förefalla de själfva på något vis overkliga med sina stilistiskt ganska raffinerade bref, i hvilka man aldrig, eller så godt som aldrig, hör lifvets eget nyckfulla och darrande språk, och hvilka därför också så sällan gifva lifvets illusion. Cyril och Irmelin äro nog ett par marionetter, eleganta och lustiga för öfrigt, och man lyssnar icke ogärna till deras upptåg, men man märker ständigt trådarna, med hvilka förevisaren rör dem, hur behändig han än är i yrket
Frånser man detta starkt artificiella drag, har denna korrespondens, som sagdt, både sinnrika små iakttagelser och vackra ställen att bjuda på. Författaren har den goda smaken, att icke i sitt språk eftersträfva det koloristiska eller trasgranna, som vidlåder så mycken modern novellistik. Han skrifver facetteradt, en smula preciöst, men med distinktion, och Stockholmsatmosfären är flerstädes vackert träffad. Tag till exempel följande lilla morgonskildring: »När jag med pälskragen upp öfver öronen kom ut på Sturegatan och såg Humlegården kanderad af ymnig rimfrost och den flitige Schéele förvandlad till en gipsgubbe, var det som om äfven mitt väsen blifvit rensadt, och hvitmenadt och den bäfvande gryningen sken förklarande in öfver min själ. Jag lyfte mina armar i förtjusning och inandades vällustigt i fulla drag den uthvilade, nymornade luften. Ur silfverskogen trängde klara, klingande ljud af fjärran bjällror och fina röster, och det susade genom kronorna en sakta vind, som strödde ut i luften ett glittrande puder af krossade isfjun. Den oändliga mängden af mikroskopiska kristaller, som i täta knippen täckte trädens grenar ut till deras spädaste kvistar, gjorde den lilla parken för min fantasi till något gränslöst stort och hemlighetsfullt ovanligt.» Denna vackra inledning fortsättes sedan af en hel skildring, alltigenom buren af en lycklig morgontimmes lätta berusning, och lika utsökta stämningsmålningar finns det flera i boken. Men trots detta är det dock fråga om, huruvida Algot Ruhe är på sin riktigt rätta mark i djupare själsanalyser och lyrisk känslotolkning. Månne icke hans lynne af satirisk iakttagare och resonör danat honom bättre till skildrare af samhällskomediens yttre typer och intriger? Åtminstone saknar jag kring hans hjältinnas gestalt den rätta glansen, för att gripas af hennes lilla äfventyr. Hon skulle hafva mera skimmer öfver sig från en baldräkts slipade smycken och tindrande paljetter, lättare gång, luftigare tal - vara med ett ord mer dårande och tjusande trollslända.
3 april 1902
