Axel Lundegårds nyutkomna historiska roman om drottning Margaretas ungdom, som i sin tur sannolikt blott är en introduktion till en stor diktföljd, inledes af en egendomlig liten prolog. Det är en vacker och själfull fantasi, hvilkens innebörd utmynnar i ett lyriskt försvar för den historiska diktens berättigande. Fint liknar här Lundegård den moderna tid, som i diktens spegel blott vill se sitt eget leende eller lidande ansikte, vid en åldrad Narkissos, som i sin själfförhäxning icke märker, att bakom hans egen bild i källan skymta oräkneliga andra ansikten. Lifvets skrift har ingen början och intet slut, och konstens ljuslek kan lika väl upplysa och lefvandegöra det förgångna som det ögonblickliga. Författaren utlägger denna tankegång icke med argument utan med syner och bilder, som öfvergå till en rent metrisk hymn öfver den lifvets eviga likformighet, som bildar det väsentliga och beständiga i all tillvaro. Det hela är ett synnerligen vackert förspel till en historisk diktning.
Själfva berättelsen begynner sedan högt upp i Dal vid tiden efter digerdöden. Det är kring 1365. Verkets hjältinna, Margareta, Valdemar Atterdags dotter, som 1363, blott tio år gammal, firat bröllop med den tjugutvåårige Håkon, Magnus Erikssons son, är ännu ett barn, som på Nordhankær, Knut Algotssons gård, växer upp hos sin stränga hofmästarinna, Birgittas äldsta dotter, fru Märta. När boken slutar har berättelsen hunnit till år 1387. Drottning Margareta är redan en några och trettio års kvinna, på sitt lifs middagshöjd. Oaflåtligt har framgången följt henne, och hennes lifs stora dröm om de tre skandinaviska rikenas förening i en hand står redan verklighetens mognad gripbart nära, då hon drabbas af sin existens' första tunga slag. Hennes ende son med Håkon, prinsen, för hvilken hon dagar och nätter drömt om den tredubbla kronan, dör plötsligt. Olof, den siste Folkungen, afled sjuttonårig på Falsterbo slott högsommaren 1387.
Som man ser. omspänner berättelsen ett tjugutal år af nordisk historia, ett tjugutal år, till förvirring fyllda af strider, lyckoskiften, växlande kombinationer och sällsamma händelser. Det är tydligt, att ett så öfverrikt stoff icke skulle kunna bemästras i vanlig romanform. Krönikans framställningssätt med stora dramatiska episoder och dessemellan hastiga resuméer blef gifvet af sig själft, och krönikans uppställning och ton har Lundegård också med utomordentlig omsorgsfullhet och konsekvens fasthållit genom hela sin bok. Men härigenom har hans berättelse onekligen erhållit ett par af krönikans skuggsidor. Det är ojämnheten i det episka flödet, som gärna medför en viss oklarhet. Författaren känner sin tid i grund och botten, men har icke plats och utrymme att öfversiktligt meddela händelsernas gång och sammanhang, och läsaren känner sig mer än en gång osäker inför hans antydningar. Namn och uppgifter, hvilka för den skrifvande hastigt och tydligt frammana tingens förlopp och hemliga innebörd, hafva icke samma verkan på läsaren utan särskilda kunskaper i tidehvarfvets för öfrigt så synnerligen inkrånglade historia.
Men nästan värre är det, att själfva människoskildringen i berättelsen också genom denna framställningsart fått en viss brist på sammanhang. Nästan mellan hvart kapitel ligga åratal, och personerna förefalla därför ständigt annorlunda. Man kan knappt på ett förtroligare vis följa deras ödens och karaktärers växt och utveckling. När det på en teateraffisch står »mellan första och andra akten hafva fem år förgått», känner jag mig på förhand afkyld i mitt intresse för de handlande personerna. Det, som är psykologiskt intressantast i förändringens lag, är näppeligen resultaten, utan själfva processen, och det är den, som krönikans form i och för sig utesluter. Om drottning Margaretas själsliga utveckling blir oss klar, förefaller till exempel hennes gemål, Håkon, som en ny människa hvar gång han uppträder, och om Olof få vi alls intet veta, förr än han med en ung mans idealism kommer i en dödsbringande konflikt med sin praktiska och verklighetskloka moder. Detta gör, att bokens för öfrigt så fint tänkta och så ståtligt utförda slutscen dock icke kanske griper så, som författaren beräknat. Den kommer alldeles oförberedt. Krönikeskrifvaren har en sådan mängd yttre tilldragelser och afgöranden att förtälja, att han ofta icke får tid till den inre motiveringen.
Frånser man dessa anmärkningar, som visst icke ensamt drabba »Drottning Margareta» utan hela diktarten, måste man utan fråga säga, att boken tillhör Sill författares allra bästa verk, och att det hvilar en ovanlig glans och finhet öfver de historiska taflor, i hvilka Lundegård upprullar Margaretas öden. Redan begynnelsen med den utmärkt vackra skildringen af den unga drottningen och hennes leksystrars sommarskämt med musselskal och snäckor vid den blå insjön i Dal, har en äkta medeltidsaktig fägring. Det säges här icke ett ord om folkvisan och ändock hör man klangen af dess morgonfriska riddar- och jungfrupoesi för örat. Men dylika veka kapitel äro visst icke ensamt lyckade. Lundegård har starkt insupit också tidens krigs- och äfventyrsstämning, och det är mycken pust och fart öfver sådana skildringar som konung Håkons vinterseglats öfver Vänerns is eller gästabudet för den förträffligt och poetiskt individualiserade Magnus Smek med det guld-, koppar- och silfverfärgade skägget:
Jag dricker för konsten att glömma! sade kung Magnus. Den är de vises sten. Glömma sorger och lidande, vänners bristande trohet, fienders ondska, egna motgångar och oförrätter, ögonblickets plåga och framtidens osäkerhet! - - -
Dansen hade afstannat, svennerna ledde fram kungens stridshingst, och han steg tungt i sadeln. Vindbryggan sjönk rasslande öfver grafven, hästhofvarna dånade doft mot plankorna, och med aftonsolens sista glimt brinnande i hjälmkammen red kung Magnus leende söderut, följd af sitt folk.
Denna klara och vackra skildringskonst kan, som i kapitlet »Thomasnatten», med dess stormstämning och den präktiga framställningen af den framtidsspående finnlappen med hans trolldom och clairvoyance, nå en stark och hemsk fantastik, eller, som i den ypperliga bilden af Valdemar Atterdags död, en historiskt mäktig högtidlighet. Och det är här ett specifikt intryck, Lundegård fint framhäfver, som jag sällan sett tolkadt i dikten, men alltid känt under läsningen af medeltidens historia - vördnaden inför den otroliga viljekraft och själfuppoffring, som konungalifvet kräfde i dessa tider af öfvermänskliga ansträngningar och pröfningar, af lyckoväxling, kamp och fångenskap.
Äfven den, som blott är lekman i fråga om historisk insikt i den svenska medeltiden, märker lätt, att författaren grundligt sökt sätta sig in i sin period. Redan de talrika person- och släktuppgifter, som han lämnar, vittna om kärleksfullt studium af de gamla urkunderna, och skildringens åskådlighet om noggrann bekantskap med dåtida lif och sedvänjor. Själfva stilen är också med den största sorgfällighet stämd efter tidsskiftets ton. Språket har mycken hållning och passar väl, synnerligast i de allvarliga och högtidliga scenerna. I folkskildringar och dylikt verkar det stelare och mindre på sin plats. Här hade litet mindre värdighet och litet mer humör lyst bättre opp.
Men, som boken blifvit, tillhör den säkert Lundegårds bästa, och bär, genomskrifven och genomtänkt som den är i stort och smått, öfverallt märket af hans konstnärsviljas allvar och samvetsgrannhet. Författaren har också sedan länge varit sysselsatt med sin epopé om drottning Margareta. När han planlade och begynte verket, kunde han knappast ana, att dess innehåll skulle få symbolik för nutiden. Det sista årets sorgliga och betydelsefulla händelser i de nordiska länderna hafva gifvit hans krönika från 1300-talet om den första unionssammanslutningen en egendomlig, brännande aktualitet. Jag vet icke, när de ord skrifvits, med hvilka han karaktäriserat Magnus' och Margaretas ställning till unionsförhållandena. I hvarje fall hafva de fått en särskild bärvidd. Om kung Magnus heter det: »Han hade som en sköttel kastats mellan sina två folk och ha* all möda ospard att sköta det kall, han fått af Gud. Det hade öfverstigit hans krafter. Gud gaf honom icke de hårda händer, han skulle ha behöft för att hålla Nordens två riken samman - en hårdspänd uppgift, så länge splitet och egensinnet stod vakt vid gränsen, och småsintheten med snåla ögon närsynt betraktade allt, som skiljde, men öfversåg allt som enade landen.»
Som man ser. har boken, så oväntadt det kan vara, stark hophörighet med den dag i dag - dylika öfverraskningar och lärdomar erbjuder alltid historiskt studium - och med intresse är det man väntar, att i de blifvande delarna af Lundegårds Margareta-cykel se speglade den första nordiska sammanslutningen och spelet af de hemlighetsfulla krafter inom de tre folklynnena, som åter upplöste densamma.
20 december 1905.
