»Gråkallt» hade redan länge legat i bokhandelsfönsterna, innan jag kom mig för att läsa den, legat där ny och ouppskuren med detta vissa, egendomligt frestande, som är öfver ett förstlingsarbete, om hvilket man har anledning att hysa goda förhoppningar, och som låter en vika in sidorna med något af den spända stämningen på en förväntningsfull premiär. Så kom kritiken, den muntliga och den tryckta, och gjorde mig nyfiken, och när jag sedan en vacker dag läst den säkerligen ytterst välmenta läxa, som särskildt herr Geijerstam, men också hela den svenska ungdomen i gemen fick af den konstdomare, som ensidigast och ofördragsammast kämpar mot alla moderna strömningar inom vår litteratur, beslöt jag mig för att göra herr Geijerstams bekantskap, och det beslutet ångrar jag icke. Hans bok grep mig, den tilltalade mig på många ställen, sporrade mig till opposition på andra, men den lämnade mig aldrig likgiltig, aldrig passiv, och det första intrycket af den gifver jag här, det första intrycket med dess omedelbara, ännu helt och hållet friska sym- och antipatier, det första intrycket, som kanske ej är så distinkt, att det icke kräfver en retouchering, men som dock, äfven vid förnyad läsning, förblifver resonansbotten för alla kommande domslut - några anmärkningar och synpunkter, vaknade till lif under läsningen och flyktigt upptecknade till vägledning.
Släktet är trött, luften tung och kvaf, så tryckande, att man riktigt längtar efter ett oväder. Tvist och strid mellan döende och uppspirande generationer, tvist och strid mellan lifslycka och plikt, mellan uppriktig känsla och konventionell moral, och under brytningarna sinar lifsglädjen ut, de nya krafter som spirat, slappna och dö, förkväfda af öfverlefda institutioner och för längesedan jordade åsikter. Öfverallt brutna existenser och sjuklig resignation; lyckas det verkligen någon individ att hålla sig rak, att rädda sig från att blifva en andlig krympling, sker det på bekostnad af allt, som kallas mänsklig sällhet, mänsklig lycka.
Så skildrar Geijerstam, en målning tung, höstlig och gråkall som en sen oktoberdag. Man vore benägen att skaka på hufvudet, att mumla för sig själf det gamla talesättet, att författaren förtalat sin tid, om icke så många andra af nutidens skildrare sett lif och samhälle i samma dager, om icke så många andra analyser öfver vår tids sjuka mänsklighet, de sorgfälligaste som de ytligaste, gifvit ett och samma resultat, att nutidens öfverciviliserade, nervsvaga människor först och främst behöfva järn. Det finns så många sjukdomar, kroppsliga och andliga, som gå förhärjande och dödande som smittosamma farsoter öfver tidens motståndssvaga människor, det gifves så oändligt mycket sjukt och förkrympt, hur är det då möjligt, att en nutidsförfattare kan blifva annat än en läkare, hvilkens plikt det är att gå fram till sjuksängarna, oförskräckt sondera krämporna och söka finna hjälpmedlen. Trubadurernas tid är förbi, ångans och uppfinningarnas tidehvarf har icke råd att hafva en lyxlitteratur för dess egen skull. Alla de stora, sociala och mänskliga frågor, som förut i åratal sysselsatt de enstaka, de lärda, grubblarna, reformatorerna, rycka nu, som aldrig förut, människornas stora flertal in på lifvet, och har en författare högre mål än att flyktigt blifva genomögnad för att fördrifva en tråkig eftermiddagsstund, så har han intet annat val än att ställa sig bland andra arbetare och söka i sin mån vältra de Sisyfusblock framåt, som fördom och okunnighet lagt på mänsklighetens väg. Därför att det ligger där så många hejdande stenar, så många tröga, svårrörliga berg, som se ut, som de aldrig skulle kunna rubbas, tvingas ingenjörerna att underminera - och det kalla förnumstiga kritici, som ägna allt gammalt en blind fetischdyrkan, nihilism, lust att rifva ner idealen.
Herr Geijerstam tillhör denna moderna diktarskola, liksom flertalet af dess män är han polemisk, och där hans diktning höjer sig till verkligt värde, inspireras han af harm öfver det skematiska i tro och lära, som vill böja allt under sin färla, af förbättring öfver det innehållslösa formväsende, som binder människorna i förkvävande bojor och lägger tvångstyglar på alla naturliga impulser, blott för att fasaden skall te sig oklanderlig, rappad och nymålad. Men herr Geijerstam har icke velat ensamt uppträda som polemiker, han har äfven debuterat som stämningsdiktare inom den korta moderna novellettgenre, som kräfver en Droz', en Kiellands hela utvecklade teknik, finhet i penselföringen och förmåga att koncentrera mycket inom en trång ram. Det förefaller mig, som författaren här icke vore fullt på sin rätta plats, ty med undantag af »Ett äktenskap», äro väl alla hans små studier mera anekdoter än verkliga stämningsstycken, som gifva oss inblick i ett helt själslif eller upprulla för våra ögon en hel landskapstafla. Herr Geijerstam är en god iakttagare, en kvick skildrare, men denna eleganta, fint psykologiska karaktär, som gifver ett så oförglömligt behag åt ett sådant mönster inom arten som Kiellands »Vissna blad», saknar han alldeles. Hans stil är för kärf för att duga till det läckra miniatyrmåleriet, och här lyckas han blott i de två teckningarna från Öland, där personerna uppträda som staffage och skildringarna utgöra hufvudsaken. Men huru karaktäristiskt är det ej, att författaren är mest sig själf, när han får måla kala strandpartier eller de öländska hedarnas öde, tungsinta melankoli. I några andra af sina små studier söker han le med detta halft bittra, halft vemodiga löje, som Kielland har, när han presenterar sig som älskvärdast, men hos Geijerstam är detta föga mer än en reminiscens från de norska ironikerna. Läs blott »Goda vänner, trogna grannar och mera sådant», där hans kör af skvallersystrar uttrycker sig, som den aldrig gjort annat än studerat »Samhällets pelare» och »Elsa», och där en af de mest slående perioderna återfinnes nästan ord för ord i Elsters »Solskyer». Helgjutnast är »Ett äktenskap». Oemotståndligt gripande i sin skärande tröstlöshet är denna historia om en ung kvinna, som utstyrt sin fästman med sitt eget rena sinnes alla dygder för att efter giftermålet vakna upp från sin förblindelse i en sinnlig, liderlig mans armar, för hvilkens förflutna hon måste vämjas. Och ingen hjälp finnes, en dödssynd är det ju att skilja, hvad Gud förenat, och hvartill skulle det dessutom tjäna, säger samhället i hennes mors gestalt, världen har alltid varit sådan, kommer ej att blifva annorlunda, och man måste taga människorna som de äro. Så vänjer hon sig vid skammen, kommer till sist därhän, att hon ej längre föraktar sig själf. Det hela är så fadt, det hela är ingenting - så blir hon mycket fet, äter mycket och lägger sig till med en knähund. Det är en af dessa skildringar, som man icke glömmer i brådkastet, dess lärdomar nita sig fast i ens sinne, som vore de skrifna med flammande typer.
Den största berättelsen i häftet är den, hvarefter boken på engelskt vis uppkallats, men äfven den förtjänar knappast namnet novell, det är snarare ett utkast, en stomme till en roman, som stundom har något af en dispositions skelettaktiga form. Jag vill gifva en kort resumé däraf. Kristian Granes mor var en varmt religiös natur, hans far ursprungligen en tviflare, men som bit för bit skänkt bort sin öfvertygelse och slutligen hamnat i sin barnatro. Härigenom får sonen i arf frön till grubbleri och själsstrider, och hans tvifvel utvecklas mer och mer efter hans första nattvardsgång. Så kommer han till Uppsala, fattas af sorg och förstämning öfver bristen på djup och innehåll såväl i lifvet, som hos kamraterna därstädes, närmar sig pessimismen, representerad af kandidat Ling, en släkting på långt afstånd till Strindbergs Falander, som liknar denne, som ett matt arrangemang för piano liknar den ursprungliga, färgrika orkesterkompositionen, och tager »par dépit» sin kandidatexamen. Återkommen till sin hemort, förälskar han sig i en ung, djupt troende kvinna (hon heter naturligtvis Agnes), men hon kan ej se upp till den, som ej omfattar hennes tro. De skiljas. Först många år därefter når henne ett budskap från honom, hans förstlingsarbete, ett band noveller, och då hon läst dem, märker hon. hur mycket gemensamt de hafva, huru de båda på olika vägar kommit till »friare tankar», »renare religion» - men då är det för sent att vinna hvarandra. Det är sålunda ett gammalt tema, som ofta varierats, allt sedan Gretchen frågade: »säg, Henrik, hur är det med din religion», och aldrig ifrigare än i våra dagar, kanske emedan det just nu oftare än någonsin förekommer i två människohjärtans historia.
Men herr Geijerstam har snarare tummat på ämnet än på något vis uttömt det. Hufvudfelet i hans behandling ligger i de ofullständiga karaktärsteckningarna och den alltigenom urvattnade traditionella skildringen af hufvudpersonernas kärleksförhållande. Hvarken Grane eller ännu mindre Agnes är en verklig människa, utan tankebilder, till individer omskapade tankeproblem. Eller hvilka bindande länkar finnas väl mellan den ystra flickungen, »som leker Gambetta», och den svärmiska, försakande kyrkogångerskan? Hvad har vållat Agnes' ensidiga religiositet? Läsaren sväfvar fullkomlig ovisshet om allt detta och finner det också oklart; allra minst borde en verklighetsdiktare glömma, att det som ej är motiveradt ej heller är sant. Lika blodlös och abstrakt är deras kärlek; i hela skildringen finnes ej en droppe lidelse, ej ett uns passion. Vederbörande växla åsikter, äro konsekventa som blott ett par talande hufvuden kunna vara det, och när de skiljas, är det ej möjligt att begripa, att de gjort ett stort, tyngande offer, ty hvem kan tro det vara en uppoffring att afstå från en kärlek, som är så ljum, så tom, så utan all värme.
Ypperliga äro däremot skildringarna, helst de från Uppsala, lika kraftiga som natursanna. Författarens stil är hård och kärf, ofta forceradt våldsam, icke sällan så kort och tvär, att man - utan att vara elak - måste erinra sig Bret Hartes koncentrerade romaner. Men ingen föds fullfjädrad, hr Geijerstam har mycket att lära, men han är också en af de få bland våra unga författare, af hvilka man har rättighet att hoppas icke blott på mycket, men också på mycket godt.
På en konstutställning i Köpenhamn såg jag i våras en tafla, som gjort ett visst uppseende, af en ung artist: »Kring aftonlampan» hette den. Det är en vinterkväll, isig och bitande kall, en kväll då man riktigt vill göra det hemtrefligt kring sig inom immiga rutor, medan elden sprakar i kakelugnen, men i den »dagligstue» vi se på duken för våra ögon har oenigheten kört trefnaden på dörren. Far och son disputera om realism, Georg Brandes, »Gengangere», hvad vet jag, men häftiga hafva de varit och nu har gubben sagt sitt sista ord. Innan han börjar läsa gamla »Berlingske», som ligger framför honom, slungar han en sista harmsen blick på sonen, där denne står vid pianot och snurrar pianostolen rundt om. Blodet skjuter upp i den unge mannens kinder, det gör honom så ondt, å så ondt, att de idéer, på hvilka han tror med all sin entusiasm, skola hånas och smutskastas af fadern, liksom denne alldeles glömt, att också han själf en gång för en 40 år sedan stått i oppositionen. Han vet, att de åsikter, för hvilka han strider, skola segra, de äro ju unga och hafva Cæsars lycka ombord, men just därför smärtar det honom så outsägligt, att de skola misskännas och misstydas, och han fortfar att nervöst rulla pianostolen rundt. Men i soffan sitter modern och låter häpen stickstrumpan falla ner i knät; hon ser på sin son sorgset, förebrående, som om hon ville säga: »Gud, han har då mist sin barnatro!»
Denna tafla kom jag att tänka på, när jag slutat herr Geijerstams bok. Också »Gråkallt» är ett af dessa arbeten, som vålla diskussion i ombonade rum och fredliga aftoncirklar. Men »fred är ej det bästa, men att man något vill», har Norges nutida mest kampfärdige skald sagt. Ur strid och tvist framgå sonande, nya tankar, föryngrande och befruktande. -
Ur Dagens Krönika 1883 2:a häftet
