Fru Agrells litterära bana företer en rätt besynnerligt buktad kurva. Hon framträdde först på 1880-talet - såsom en af tidsskiftets mest typiska representanter, problem- och indignationsdikterska af renaste vatten. Den tiden arbetade hon företrädesvis för scenen, och det har från början legat ett afgjordt dramatiskt drag öfver hennes författarlynne, något handfast och häftigt, smak för stark, onekligen ibland litet kromolitografisk färgläggning, sinne för spänning och effekt. Jag minns ännu, som jag sett det i går, hennes förstlingsdrama, »Räddad», och den kraft, med hvilken stycket etsat sig in i min hågkomst, bär vittnesbörd om detta ungdomsverks lidelsefullhet och styrka. Hvarför skulle eljes, efter så många år och bland så många mer eller mindre besläktade kvinnodramer, just detta stå så lefvande för min inbillning? Det måste i hennes stycke ha funnits något af den passionerade makten i ett nödrop från ett länge hopsnördt bröst. Hjältinnan var naturligtvis en af Noras många systrar. Hon bröt sitt äktenskap och gick bort med sitt döda barn i famnen. Scenen var våldsam och oskön, men ryckte nerverna med, och något af samma, ej sällan ofina, men skakande och sensationsstarka fart fanns i flera af de liffulla skådespel, fru Agrell under dessa år författade. Hon ägde aldrig fru Edgrens lysande, stålsmidda intelligens eller hennes sällsynt omfattande och djupa erfarenhet af socialt svenskt lif, men ett känslofullt uppbrusande temperament och en lefvande, fastän mot det melodramatiska väl mycket riktad fantasi.
Sedan den perioden har fru Agrell genomgått åtskilliga, rätt kuriösa förvandlingar. Den dramatiska tendensdikterskan blef - Lovisa Petterkvist. Jag bekänner, att hon i den inkarnationen är mig en nästan fullständig främling. Lovisa Petterkvist lär vara en svensk fru Buchholz. När det oundvikliga ödet ibland i verkliga tillvaron placerar mig vid sidan af denna dam vid ett middagsbord eller i en soffa, söker jag, så godt jag kan, hålla god min och lyssna till det rent Buchholzska, men i litteraturen, där man är lycklig nog att själf få välja sitt sällskap, undviker jag henne sorgfälligt. Sålunda hör jag icke till Lovisa Petterkvists vidsträckta bekantskapskrets. Förlusten är kanske min. men i sådant fall blir den näppeligen någonsin reparerad, ty hvar och en har ju sina fördomar, och min gäller harmlös, småborgerlig och fotografisk svensk satir.
Sedermera har fru Agrell visat ännu en tredje uppenbarelseform, en sagoaktig, naturromantisk och nordsvensk efter Pelle Molins föredöme, men buren också - det måste rättvisligen framhållas - af de egna barndomsminnenas sagoluft och försköningsskimmer, ty författarinnan är ju själf från Härnösand, och fylld från barnaåren af de ljusa sommarnätternas och de svarta vinternätternas skrock och sägner.
Hur man än kan undra öfver dessa olikartade stadier och deras inre sammanhang, onekligt ,är, att de ådagalägga stor litterär mångsidighet, spänstig fantasi, en ymnig och oförtröttad fabuleringsgåfva. Och af allt detta får man ett än starkare intryck, när man läser den stora roman, hon i dagarna utgifvit, »Guds drömmare». Ty denna bok är ett egendomligt verk, romanaktigt i god och dålig mening - det vill säga spännande, fastän med medel, hvilka verka gammaldags och, som man numera tycker, okonstnärliga, intresserande, trots det att figurerna reta med en uppstyltning, som skymmer den lifvets ingifvelse, som dock verkligen finns i flera af dem, fängslande quand même. Verkligt vackra grepp och föråldrade schabloner möta sida vid sida i denna ojämna bok, äkta känsla och litterär sentimentalitet. Språket, som kan urarta till en sagostil, full af similigrannlåt, blänker ibland till af koncis styrka. Man läser, ruskar på hufvudet och läser vidare. Men författarinnan har någon inre, berusande tro på sina sällsamma romanfiktioner, som rycker med. Det ligger någon tagande schwung öfver det hela, som gungar en öfver orimligheterna. Åter framträder här den dramatiska energien från fru Agrells första tid och belyser med ett artificiellt men bjärt rampljus hennes berättelses ansikten och repliker.
»Guds drömmare» börjar riktigt bra. Bokens inledning är icke blott lefvande, utan äfven förträfflig. Den skildrar en ung präst, som håller sin första predikan såsom kyrkoherde i en jämtländsk landskyrka. Men denne unge präst, Åke Ellison, är ingen ens aflägsen släkting till Gösta Berling. Det är en nutidstyp från i dag, - och denna, som jag tror, i vår moderna skönlitteratur nya gestalt är utan fråga det bästa i hela fru Agrells roman. Åke Ellison är en teolog af ett snitt, som ensamt kunnat fostras af Harnacks militärestetiska tidehvarf. Hans af författarinnan förträffligt individualiserade yttre är en officers eller en sportsmans. Han har ett mörkt, stelt ansikte med bruna, bandsmala ögon, öfver pannan i två uddar uppstruket hår och mustasch öfver en kvinnligt buktad och röd mun. Hans sätt att predika är en artistisk dilettants, och inför denna nordsvenska landsförsamling af jättemän och jättekvinnor, de senare med stora, svarta sidendukar hopvirade som sibylleturbaner kring hufvudena, talar han i drifven och ciselerad andlig lyrik. Sådan är första presentationen, och fortsättningen låter oss än tydligare se den estetiske eleganten. Denne präst byter som en dandy kostymer och halsdukar, är så noggrann med valörerna af målning, möbler och tapeter i sina rum som någon laglydig lärjunge af »the Studio», åker bicykel och skrifver på engelskt postpapper små bref, i hvilka skönlitteraturens sista jubel- och klangord gå igen. För de flesta yngre skildrare skulle figuren härmed vara färdig - de skulle icke gitta göra mer än en hånfull och summarisk karikatyr af mannen och antagligen låta honom sluta såsom hofpredikant i en af parfymerade damer fylld kyrka. För fru Agrell är emellertid detta estetiska och världsliga blott periferien, inom hvilken en verklig människa lefver, strider och växer. Just med sin kärlek till världen är Åke Ellison i god mening protestant, protestant därutinnan, att han utan någon inre öfverrumpling valt sin bana af personlig öfvertygelse, protestant också därutinnan, att hans religion icke är ett fastläst system eller en lära med dogmer och paragrafer, utan en andlig kraft, som ständigt växer i kapp med bekännarna. Denna tro har i sin kärleksfulla obestämdhet nästan obegränsade utvidgningsmöjligheter - den skiftar färg med tiderna och får nytt blod af alla nya tankar. Denna protestantismens ständiga inre omdaningshistoria är det, man ser afspeglad i »Guds drömmare» i en enstaka prästs lifsöde och utveckling. Andligt behof hade först gifvit Åke Ellison kallelsen - som diktaren får befrielse i sin konst, får han den i religiös vältalighet. Men med djupare erfarenheter fördjupas också hans troslif. En mystiker och charlatan, som Åke råkar på sin väg och med sin andliga hälsa och rättrådighet ser öfver axeln, finner dock själfva bristen i hans religiositet. »Endast den, som lidit, är präst,» skrifver denne religiöse hypnotisör, och romanen skildrar, hur Åke Ellison sedan också i denna den djupaste bemärkelse blir präst och protestant, »präst utan någon kyrka».
Sådan är den karaktärsutveckling, som bildar stommen i »Guds drömmare». Tyvärr har fru Agrell halft fördolt detta intressanta och moderna stycke själshistoria genom en stor, belamrande romanapparat. Detta andliga drama hade man velat följa genom enkla, betydelsefulla händelser, och främst skulle det hafva utspelats inom ett ensamt bröst, hos Åke Ellison under det ensliga samlifvet med de jämtländska människorna och naturen, för hvilka författarinnan finner så många träffande och starka ord. Men i stället har hon kombinerat Åke Ellisons historia med en hel rad romanfigurer. Det är en familj, som bor på sommarnöje uppe i Jämtland, och hvilkens medlemmar samt och synnerligen äro, hvad man i gamla dagar kallade »problematiska naturer», eller, som vår nyktrare tid säger, »konstiga kroppar». Man kommer ovillkorligen att tänka på fru Carléns och hennes samtids romanhjältar och -hjältinnor.
Den för boken och Åke Ellison mest betydelsefulla af dessa är en ung flicka, som han förälskar sig i med en lidelse, som lyfter sig till allt mer svärmisk dyrkan - Margaretha Åkerlind. Det är en kvinnotyp, som diktares och berättares inbillning icke sällan drömt om - allt lidandes unga barmhärtighetssyster, den födda samariten, som måste förbinda hvarje sår och vederkvicka hvarje betungad, den ständiga Veronika med sin medkänslas svettduk på tillvarons alla lidelsevägar. Hon är »smärttecknad» som passionsblomman. Liksom svampen uppsuger fuktigheten kring sig, uppsuger hennes själ all skälfvande känsla i hennes närhet. Den jagets själfbevarelsedrift, som är allt annats rot och fäste, saknar hon lika absolut och omedvetet som andra äga densamma. Hon kan icke lefva för sig, icke för en man eller ett barn, hon lefver för allt darrande och klagande, som möter henne, växter, djur och människor, och hennes hjärta måste brista för denna allkänslas öfvermått.
Också denna figur är vackert tänkt af författarinnan, och likaledes synnerligen vackert individualiserad till det yttre - den unga flickan med sitt blomlikt böjda hufvud, sitt lätta hår, sitt fladdrande, förgängliga skratt och öfver nacken och skuldrorna liksom en »ljus båge», som tynger henne. Det är solskuggan af det allkärlekens ok, som naturen lagt på hennes veka flickaxlar. Men, liksom vid framställningen af Åke Ellison, skymma också här en mängd störande och fördärfvande drag. Endast en fullkomlig enkelhet, en naturlig poesi utan en fras eller ett spår af konstladt djupsinne skulle göra njutbar och lefvande en så ytterlig, på det overkligas gräns stående gestalt. I stället låter fru Agrell sin Margaretha tala och skrifva som den prydligaste bok på ett divansbord med mycket guld på pärmarna - gör henne till konstnärinna, sagodikterska och Gud vet hvad. Det är för mycket af det goda, och den verkligt fina ansatsen drunknar i något, som onekligen här och hvar har tycke af »missroman».
Genom alldaglig syn på världen och hvardagligt ämne syndar sålunda icke »Guds drömmare». Man vill gärna gifva sitt fulla erkännande åt denna boks allvarliga uppsåt och vackra, lidelsefullt svärmiska vilja. Det är skada, att icke den talangfulla och ofta djupt menande och träffande författarinnan kunnat gifva sina tankar en mer naturlig, från antikveradt glitter fri formning.
19 juni 1904
