Månne det finns någon nu lefvande författare, som så oemotståndligt på en gång drager och stöter tillbaka som August Strindberg? Hvar ny bok af honom, som man får i handen, aftvingar en samma häpna beundran och samma pinande olust. Hvilket utomordentligt snille och hvilken, trots alla subtiliteter, oförfalskadt plebejisk naturmänniska är icke sammanparad under hans diktarkappa! Hur uppdrifven intill det otroliga hans nervers förfining under åratal af öfverhettad kultur än blifvit, aldrig förmår den helt dölja den brist på naturlig adel, som från början funnits i hans väsen. Denne man har sökt tillägna sig alla civilisationens läror och kunskaper, han har med en beundransvärd lidelsefullhet tumlat för alla det andliga lifvets vindar, för den kritiska åskådningens nordanväder först och sedan för känslomystikens heta sunnan, och ändock är det långt mer af bildningens och själsodlingens febersjukdomar än af deras stålsättande och förädlande kraft som han förvärfvat. Och i det hela oförändrad kvarstår i hans ande, efter alla tankens ridter i den högre skolan och alla känslans pröfningar och pilgrimsfärder, den nordiska folktypen i all dess primitiva och oharmoniska våldsamhet med de blåaste oändlighetsbehof och de simplaste instinkter i evigt osmält blandning, typen, som skapar bildstormare och vederdöpare, häxplågare och läsare - men också de stora reformatorerna, de sociala och religiösa förnyarna. Och djupt ur dessa dunkla folkschakt är det den Strindbergska inspirationens sjudande flöde kväller. Liksom hos hans andliga bröder bland romanerna och slaverna, Rousseau och Tolstoj, gifver denna djupa poetiska naturbotten honom en profetisk hänsynslöshet, som är hälften af hans styrka. Hvar människa, som i födseln fått något af den ljusa aristokratens jämvikt, och som civilisationens milda humanitet verkligen gått i blodet, mister under slipningen en del råämne, af hvilket mäktiga och blodfulla konstverk kunnat danas. Själfironiens leende bor på den verkliga kulturmänniskans mun, och om också de ursprungliga passionernas röster ibland hålla sin häxsabbat i hennes själ, misstror hon de sorlande stämmornas buller. Det är denna blygselns och försynthetens elegans, som många af de stora poeterna lyckligtvis icke känna till, ty då skulle mångt och mycket vara odiktadt, som nu räknas till världslitteraturens mästerverk. Hvad August Strindberg angår, skulle man kunna kalla honom August I bekännaren, ty någon hänsynslösare diktare får man leta efter. Jag kan ej hjälpa, att läsningen af hans skrifter ibland erinrar om de besök, man som barn gjorde i menagerierna, när djuren skulle fodras. I Strindbergs böcker ryta och skrika bak sina galler alla människoandens vilda djur - och däribland finnes icke blott det majestätiska lejonet och den tjusande tigern med sin gulspräckliga fäll, men också de smutsiga aporna.
Nog är det sant, att knappast någon människa längre har förra århundradets kanske väl optimistiska tro på människans medfödda godhet. Teologiens lära om arfsynden och världens naturliga fördärf synes stå i vida närmare förbindelse med verkligheten. Men äfven den, som blott nått en ringa grad af moralisk och estetisk fullkomlighet älskar dock att hålla de onda tankarna och de skumma anfäktelserna i tukt eller vill åtminstone bära hufvudet högre än sina nederlag. August Strindberg har de senare åren i sin dikt odlat försyndelsens idéer och ruelsens tankar med ett intresse och ett välbehag, liknande bakteriologens, när han odlar och med brokiga färgstoft skiljer sina baciller. Särskildt är det förbrytelsen och samvetskvalet, som han iakttagit och skildrat med febrilt mästerskap. Hvad som hos andra blir till tyst förkrosselse eller sträfvande efter förbättring, det har han utdanat till en själslig patologi, i hvilken han dväljs som jesuiter-kasuistikern i den spetsfundiga klassificeringen af syndafall. Hans två nya stycken behandla åter samma ämne. Man böjer sig ovillkorligt för deras allvarliga uppsåt, och särskildt för den sista mästerliga framställningen, utan att dock någonsin komma ifrån en dunkel leda, en känsla af saknad efter fri flykt och ren, blå eter.
*
»Vid högre rätt» består af tvenne, sinsemellan oberoende, endast af en gemensam tankegång sammanbundna stycken. Det första, »Advent», hör, synes det mig, till det mest motbjudande Strindberg någonsin skrifvit. Diktaren kallar pjäsen »ett mysterium», och ett mysterium är det också i alla bemärkelser, vare sig man tänker på den underliga formen, som onekligen har något af medeltidsdramats skuggspelskaraktär (och människouppfattningen också på medeltida vis förenklad till kategorierna: änglar och djäflar), eller om man besinnar själfva dramats enbart moraliserande syfte. »Advent» berättar, hur ett i alla afseenden uselt människopar, en sorts förbrytelsens Adam och Eva, »lagmannen och lagmanskan», efter fem långa akter af förhärdelse till sist nere i innersta helvetet - af Strindberg kalladt »väntsalen» och skildradt som ett fängelse i en klippdal, i hvilken Satan med prygel småningom drifver de förstockade till bättring - bedja om förlåtelse för sina missgärningar och knäböja för morgonstjärnan. Som kontrast mot dessa brottslingar äro deras misshandlade barnbarn skildrade, små gudsänglar, med hvilka Jesuspilten leker. Dessa barnidyller äro enbart oäkta och sliskiga. Strindberg målande à la Fra Angelico, det är att drifva paradoxen öfver det tillåtnas gräns, och hvad än den omvände Loke tilltror sig, det serafiska ligger säkerligen utanför hans möjligheter. Så mycket våldsammare och starkare är den mörka delen af dramat - i ohygglighetens poesi kunna få ting täfla med Strindbergs målningar af de ondas helvete, där allt som varit vackert i lifvet till straff för missdådarna förvandlas till smuts. Man höre lagmannen klaga: »När jag ser henne, min ungdoms första kärlek, ser jag ett lik; när jag erinrar mig den goda Amalia kommer där fram - en sköka; de små barnen grimasera mot mig som gatungar; min gård är ett svinstall; vinberget en sopbacke med tistlar, och Mausolén - hu nej - ett hemlighus! När jag tänker på den gröna skogen så blir den snusbrun i löfverket och stammarne äro hvita som mastträn; den blåa floden flyter fram som ur en lagårdsgrop och det blåa hvalfvet därofvan är som ett sotigt tak.» Och skildringen fortsättes och stegras till en gemenhetens styrka, som har en diabolisk genialitet. Och dock, hvarför hålla på att kritisera denna dram estetiskt? »Advent» är ju en ren uppbyggelseskrift och må de, som älska den sortens litteratur, bedöma den. Jag vet ej om jag bedrager mig, men det förefaller mig, som äfven de stränga bland de troende skulle finna något nedslående i denna botpredikan, som frossar i skildring af synd och straff, men intet ord finner af kärlek och förlåtelse. Det är gisslets och färlans religion, som dramat predikar med ett vällustigt barbari. Å, hur väl igenkänner jag ej samhällstuktaren från »Röda rummet» och »Nya Riket», kvinnogisslaren från »Giftas» och flagellanten från »Inferno». Alltid stryk åt en eller annan kant och aldrig den förlåtande innerlighetens värma eller det filosofiska öfverseendets ro. Och man får lust att ur djupet af vers-citat från barndomen uppfriska ett gammalt diktarord för att under dess skyddande förklädnad dölja den darrande, veka och vemodiga längtan efter öppna armar och förstående klara, milda ögon, som Strindbergs diktning så ofta och särskildt i »Advent» efterlämnar - det gamla diktarordet:
Oden och Tor, dem känner du båda,
Fröja, den himmelska, känner du ej.
*
Det andra stycket, »Brott och Brott», är i alla afseenden mer tilltalande och fulländadt. Visserligen rör det sig inom samma sfär och är också det ett samvetskvalets skådespel. Men problemet är här behandladt med långt mera mänsklighet, och titeln »komedi», som författaren tilldelar stycket, innebär ett blodigt hån, så genomallvarlig är denna mästerliga och uppskakande tragedi. Jag tvekar ej att kalla detta stycke det mest konstnärligt fullgångna och andligt genomtänkta verk, som Strindberg skrifvit under sin sista diktarfas, och om här ej finns »Till Damaskus'» förunderligt trolska fantasteri, är däremot detta byggdt med större logik, och hela det sönderslitna moderna lifvet pulserar med sin ängslan genom dess sidor. Dramat berättar hur en ung skriftställare, Maurice, som lefvat okänd och fattig i Quartier Latin, plötsligt blir berömd genom en teatersuccès, som bringar hans namn på allas tungor. Framgången berusar honom som ett allt för sött och starkt vin, och i ruset sviker han sin älskade, den enkla kvinna af folket, med hvilken han förut lefvat samman och har ett barn. Med segrarens hänsynslöshet tar han sin bästa väns älskarinna, Henriette, och dramat skildrar sedan med en makalös själsanalys och en susande poetisk flykt, hur ur detta svek växer upp en kedja af olyckor, som omslingrar och snärjer honom som ett osynligt, men ogenomträngligt nät. Hans lilla barn dör af en plötslig sjukdom, men misstanken utpekar Maurice som mördaren, och då han i Henriettes armar åtminstone ett ögonblick känt skuggan af den brottsliga dödsönskan, har en gnista fallit i hans själ, hvilkens brand ej vill förkolna.
Med dämonisk dialektik har Strindberg skildrat hela den här af hemlighetsfulla konsekvenser, som hvarje handling medför, och följt en brottslig gärnings eko genom själen intill de flyktigaste vibrationerna. Som af en liten sten, kastad på vattenytan, kan bilda sig ett helt system af allt vidare, allt mer omfattande koncentriska ringar, se vi Henriettes och Maurices svek - en triumfnatts rusiga och utmanande skämt - smida länk på länk kring deras fötter, till dess de stå fjättrade och förlorade, och på branten af undergången smäda och skymfa hvarandra, i stället för att hand i hand söka bära sitt öde. Så finns ingen annan räddning än det totala förintandet af den egna viljan och den egna kraften, ingen annan utväg än att lägga sin förtviflade sak inför en högre rätt och ödmjukt invänta den högsta instansens nåd. Dock, ingen analys kan här ersätta diktaranden och under själfva läsningen skymtar ofrivilligt scenen. Ty med sådant passioneradt mästerskap är detta stycke, i all sin upprännings enkelhet utspunnet, och med sådan ojämförlig glans är det genomfördt. Endast hos Ibsen råkas sådana scener och repliker, endast hos Ibsen går själsanalysens knifsegg så skoningslöst säkert genom kött och blod, och därtill finner man i de bästa scenerna en fläkt af Strindbergs, som det tyckes, oförbränneliga lyriska subjektivitet. Också här är hans nemesislära tillämpad allt för dogmatiskt och påtagligt, och författarens moraliserande pekfinger onödigt mycket i rörelse, men allt, både den mildare uppfattningen i det hela och framställningens fullödiga verklighetskaraktär - parisertonen är förträffligt hållen - tyder på återvunnen hälsa. Är kanske krisen från »Inferno» slut, den sista af mästarens många utvecklingsprocesser, och skall den första solljusa och klara dagen begynna af den vises eftersommar med dess ändtligt vunna harmoni? Något i styckets veka slut med dess leende genom tårar talar härför, men om Strindberg är det bäst att ej profetera, och kanske är Strindberg mest Strindberg, när han gäckar oss och alla våra förhoppningar. Han har sin egen genius, som leder honom på vägar, hvilka ej sällan förefalla oss minst sagdt dunkla och sällsamma, men en genius, rikare utrustad och underbarare än någon annan svensk författares sedan Almqvists tid. Och som Almqvist blir han väl till sina dagars slut en gåta för sig själf och andra, en evig förbryllare, som förslösar med ena handen den beundran han inhöstat med den andra, och anmälningarna af hans verk gifva i sina kontraster bilden af hans egen personlighet. Det är omöjligt annat än att reagera starkt emot en natur som hans, starkt både i tadel och beundran. Hänsynslöshet är hans eget väsen och hänsynslöshetens uppriktiga protest är man skyldig honom, när hans verk bära vittne om en pueril åskådning och ett oädelt temperament, likaväl som man ibland måste skänka honom den mest oinskränkta beundran och böja sig inför hans enastående, rolöst kämpande och rastlöst bildande genialitet.
3 maj 1899
