Tor Hedbergs nya samling dikter på vers och prosa tillhör de böcker, som måste läsas sakta och uppmärksamt för att uppskattas till sitt rätta värde. Det är en intim och personlig bok af en människa, som icke har lätt för att berätta om sitt inre lif. I en af dikterna säger han själf, att hans själ är »i tystnad fången», och det hvilar öfver ej få af dessa »Sånger och Sagor» något återhållet och bundet. Ej sällan märker man denne poets misstro mot den känslans lättrördhet, som nu en gång plägar utmärka poeter. För Tor Hedberg är det tydligen en trosartikel, att den eld, som fort blossar upp, också fort slocknar. Bedragen af något stämningsrus vill han minst af allt vara, och han använder ofta - säkert allt för ofta - ljuddämparen mot sitt eget känslolif. Det är i detta både en flegmatikers olust för att bringas ur sitt jämnviktsläge och en försynt och förnäm naturs andliga rättrådighet. Men ett lynne af detta slag har svårare än andra att hastigt tjusa och gripa. Till gengäld plägar det vinna på längden. Tor Hedbergs »Sånger och Sagor» vinna också, ju mera man sysselsätter sig med dem, och då man blifvit riktigt bekant med dem, försvinner till stor del, om ock ej alldeles, den saknad af skarp fysionomi och omedelbart tändande temperament, som man understundom erfar vid första genomläsningen. Den motsträfvigt gifna bikten griper då just genom sin motsträfvighet, de sällsynta utbrotten af storm och lidelse verka med dubbel makt, och denna diktning blir en kär, som en stolt och förbehållsam människas förtroende. Bland den nutida svenska diktens oroliga, brinnande och själfberusade ynglinganaturer står Tor Hedberg som mannen med den ogrumlade blicken, det fattade sinnet och känslans pendel fast hållen i en lugn och medveten hand.
»Sånger och Sagor» vittna i allo om sådan sinnesart. Hufvudintrycket af dessa dikter på vers och prosa är säker konstnärlighet. Sällan finns det något af den musikaliska inspirationens nyckfulla och oförmodade tongångar i bokens strofer. De flyga icke liksom af sig själfva ut på äfventyr. De äro danade af en sorgfälligt öfverläggande, fint väljande vilja. Ett drag af betänksamhet tynger tonen någon gång, särskildt i ett par trokäiska dikter, men en ovanligt haltfull säkerhet och knapphet utmärka de flesta af dessa poem, och några besitta en form utan vank och lyte. Man läse t. ex. den utmärkta lilla dikten »Flyttfåglar». I den finns hela den nordiska hösten - de oroligt drifvande molnen, de korta, kyliga vindstötarna, den ängsligt klara luften, färgernas hetsiga prål, stämningen af lidelsefullt afsked. Hvar och en, som har det minsta versöra, måste förstå, hur absolut fulländad en slutstrof som följande är:
Men det är feber i dagarnes glöd,
drifvande skyar och skuggor kalla.
Sommaren vissnar, det lider mot död;
snabbt liksom bladen, de vissnade, falla,
falla de stunder som lifvet oss bjöd.
Ämnessfären i dessa dikter är icke vid, de allra flesta äro erotiska poem, genljud af kärlekslifvets minnesvärda ögonblick, men fastän de prisa de flyktiga, gyllene minuterna, gömma de föga af omedelbart svärmeri eller passion. I dem talar snarare en mogen, reflekterande man, som lärt af lifvet, hur fåtaliga feststunderna äro, och därför njuter dem med epikureisk förfining. Med en lättare hand än i några af Tor Hedbergs föregående diktverk tecknas i flera af dessa sånger erotiska ögonblicksbilder själfullt och gratiöst. Den största och mest betydande cykeln heter »I lustgården». Alla dess stycken hafva icke samma värde - här liksom i ett par af de andra kärleksdikterna verka några starkt realistiska vändningar främmande och störande - men i det hela är stämningen i ständigt stigande. De båda slutsångerna, som teckna, hur konstnären-enstöringen, inslumrad på lustgårdens kärleksläger, åter vaknar och längtar bort till sin öken, till sitt konstnärsskaps och sin personlighets ensamhet, hafva en både stor och mäktig klang.
Hör mig, hör mig, jag är vorden
rösten, talande på jorden,
tystnadens och mörkrets röst.
Höjdens röst och djupets är jag,
både jord och himmel bär jag,
stoft och stjärnor i mitt bröst.
De sagor på prosa, som jämte verserna fylla boken, besitta samma säkra konst. Ja, prosan förefaller ännu fastare och, frånsedt en litet tröttsam böjelse för upprepningar och parallelluttryck i de äldre berättelserna, rent otadlig. Vackra och egendomliga äro alla dessa sagor, rika på innehåll och mening, med scener och figurer framställda i rena, klara linjer. Ett par af dem hafva dock i anmälarens tanke det felet att vara för mycket allegoriska och undervisande. Det gäller särskildt den alltför visa lilla berättelsen »Mötet», och tyvärr äfven »Hökstugan», som eljes tillhör det bästa Tor Hedberg skrifvit, med en stor och stark stil. Fria från allt allegoriskt syfte och därför friskare och enbart poetiska äro däremot ett par ypperliga, till sagofantasier omsatta naturbilder. Den underbara skildring af skogens innersta, Tor Hedberg benämnt »Det hvita huset», väckte i litterära kretsar mycken och berättigad förtjusning, då den för flera år sedan offentliggjordes i en kalender. Den själfulla drömmen, som så märkvärdigt förkroppsligar skogsdjupets svala stillhet och ensamhet, har sedan dess ingenting förlorat af sin hemlighetsfulla och innerliga poesi. Ett motstycke till denna målning med dess skogssymbolik har Tor Hedberg sedan gifvit i sagan om »Hafsmannen», där hafvet målas i storm och stillhet med en färgglans och en elementär kraft, som erinra om Böcklin.
12 december 1903
