»Pasiphaë», den diktsamling, med hvilken Sven Lidman debuterade, tillhör de förstlingsverk, som efterlämna ett intryck af osäkerhet och halfgodhet. Det fanns där en stark åtrå efter en personligt känd och uttryckt diktning, men på samma gång hade den unge poeten hufvudet fullt af reminiscenser. Inverkan från Heidenstam var honom ställvis rent öfvermäktig. Det fanns där en rik palett med högt uppdrifna färger, men koloriten var mången gång mer brokig och bjärt än djup. Trots den oomtvistliga begåfningen kunde man knappast af den lilla diktboken ställa en poets horoskop. Så mycket säkrare blir man under läsningen af denna nya andra samling af hans hand. Den betecknar ett stort steg framåt mot ett själfständigt och målmedvetet konstnärsskap. Det finns icke längre något tvifvel. Sven Lidman har säkert en vacker framtid för sig, och hvar och en, som älskar glansen af nya bilder och nya rytmers välklang, skall läsa hans »Primavera».
Detta är icke så att förstå, som denna andra bok redan röjde den färdige diktaren. Sven Lidman är ännu i mångt och mycket en vardande, en sökare, som letar sin väg och sig själf. Mest synes detta i den nya diktsamlingens första afdelning, den cykel af erotiska dikter, efter hvilken hela boken fått namnet»Primavera». Det Lidman där skildrar, är något, som hvar poetisk generation skildrat och kommer att skildra: den första allvarliga kärlekssagan, som också är sagan om personlighetens första uppvaknande till sorgset medvetande om sig själf och sin strid med alla världens gifna och tyngande faktorer. Men för att denna inre process med jagets framträdande ur ungdomsstämningarnas ebb och flod skall intressera, måste den tolkas med ett nytt svall af känslor och lidelser, med ett nytt släktleds syn på tingen. Detta är här icke fallet. 1 dessa kärleksverser är Lidman ännu en äldre släkts lärjunge. Starka intryck märkas här från flera håll, och, som i »Pasiphaë», är det framför allt Heidenstam, som för spiran, mest den unge Heidenstam från »Ensamhetens tankar», med hans själfulla hopsmältning af sinnesglädje och vemodig reflexion och hans stilkonsts stolta och förnäma enkelhet, som står det talade ordet så nära. Läsaren skall icke låta sig afskräcka af denna relativt osjälfständiga diktcykel, i hvilken för. öfrigt äfven finnas enstaka strofer och rader af en gripande och lidelsefull makt, utan gå till de öfriga dikterna af mer objektiv hållning. Nästan alla dessa röra sig med antika tankar och föreställningar, och det är i dem, den unge skalden verkligen når en i vår moderna diktning ny ton.
Redan i »Pasiphaë» fanns mycket antikt, men det verkade där snarast kostymfest, utklädsel, och den unge poeten tycktes icke hafva trängt stort längre län till ytan: kläder, smycken och attribut. I hans nya dikter är samlifvet med antiken innerligare, djupare och fruktsammare. Ännu hänger nog Lidman alltför mycket fast vid det yttre, vid ord och ram. Jag förstår då för min del icke uträkningen med alla de latinska och grekiska rubriker, som han använder. Hvarför till exempel trycka den allbekanta titeln »Den fjättrade Prometeus» på grekiska? Litteraturkännaren blir icke imponerad af hvad som finns i hvarje litteraturhistoriskt kompendium, och den vanlige läsaren förstår icke meningen. Endast då den klassiska vändningen gifver något speciellt eller oöfversättligt, bör den föredragas framför sin svenska motsvarighet.
Men det framträder verkligen i flera af dessa dikter bekantskap i första hand med antik poesi. Lidman har - och mångenstädes med stor talang - upptagit en hellensk ämneskrets och låtit sin fantasi tumla med grekiska föreställningar och myter. Här fanns också en af de bekanta luckorna att fylla. Ty hvad äldre svensk diktkonst gjort i denna riktning är föråldradt och kallnadt, akademiskt som det från början var och sedt genom den germanska klassicitetens blåa glasruta. Det var en antik, måttfull i alla riktningar, men ofta ledsam, döpt, tvagen och sedelärande, belyst af en sorts stillastående och optimistiskt solsken. Det fanns plats för en antik af mer bildrik, passionerad och blodfull art, mer besläktad med vår egen tids åtrå och oro, seende lifsproblemen mörkare, starkare, hetare i sin dyrkan af lusten och tyngre i sin förintelsemelankoli, en antik sådan som Swinburne drömt den i sitt sjuka hjärtas bild- och tonberusade hymner, och som den yngsta franska diktarskolan ofta frammanat den i lidelsefull färgglans. Det är en antik värld i den riktningen, Lidman sökt gifva lif och mången gång också lyckats skänka en uppståndelse af sengrekisk prakt och trånad.
Det är först och främst en rad antika hymner med tunga, smärtsamt klingande stråkdrag öfver de långa stroferna, ägnade Chronos, Hekate, Persephone och Thanatos.
Fjärran, allt mera fjärran föra mig döende åren:
hem och fränder och kära blifva i dunklet borta -
mörkret stiger mig närmre, slut är den knoppande våren,
sommarens blomningstider vissnade tynande korta!
Det är aftonvindens sång i silfverpopplarna, det är långa, stilla vågors brus i mörkret, det är hymner om förirring och förgängelse, skapelser af ett ungdomligt hjärtas tungsinta döds- och grafkult. Här och där darrar visserligen den unge diktarens hand - och man önskade orden inristade med en fastare stilus, allvarligare vägda och valda, för att verkligen med den antika inskriftens högtidlighet tolka stämningens kosmiska dysterhet. Men i hur många af våra unga skalders diktsamlingar träffar man dock ett par så mäktiga strofer, som följande ur dikten »Chaos»:
Kärleks och kyssars sång och barnaföderskors skri
skall du ej höra mer under hvalfvets rämnade kupa.
Solen slocknar i rök och månen förmörkas däri,
sphererna brista och sjunka i det oändliga djupa.Stjärnorna, hemlösa barn, irra omkring i det öde
och deras klagande gråt fyller allt lif med förfäran -
tyngdens ande blir gud och död blir allt blods begäran -
smärtan är lifvets lust och ångesten väcker de döde.
Det finns något grandiost i dessa och flera dylika verser. Sedan kommer en hel afdelning antika myter och bilder, inledda med en Panssång af en verkligt sommardjup skönhet, med ett smältande sydländskt sus öfver de formligt blommande stroferna. Det är en af dessa dikter, födda under en lycklig stjärna, i hvilka allt är otvungen samklang och orden ända till brädden, som från ett sorglöst rinnande flöde, fylla formens mått. Denna dikt, »Systrarna», följes af en annan, »Lyckomedes döttrar», af samma lyckliga lyriska omedelbarhet. Dess daktyliska rim föra verkligen fantasien långt bort öfver en sagoskimrande hafsyta
till öarna,
där Hesperiderna bo.
Och det är ett morgonsorl af vindar och vatten i dess slutord:
Våra flätor voro mörka som byarna
som hafvet med stormkraft slå -
våra tankar voro lätta som skyarna
som högt under himmelen gå.
Andra af dessa hellenska motiv söker skalden gifva en symbolisk tydning, som den vackra dikten »Cassandra», från hvilken en kall pust af sägen och forntid.
Lär mig att svälta, lär mig att törsta,
lär mig att ensam och frusen vandra
Blef ej det öde det största
som de odödliga gåfvo Cassandra!Hård var din vilja fast vekt ditt bröst -
starkt genom stormen och stolt genom natten
hördes din vredes och visdoms röst -
hafsörnens skri öfver skummande vatten.
Några - och de svagaste - af dessa antikdikter äro blott målningar, och de sakna den äkta hellenismens säkra kontur och fina afrundning. En förträfflig dödsdikt, tung och pompös som ett gammalt silfverspänne, afslutar hela denna följd med förgängelsetankens bittra vällust. Temat är gammalt, men hvilken ståt och hvilken dunkel glans är det icke öfver en variation, som följande, öfver alltings intighet.
Stoft blef de hvita lemmars glans, som en gång var
Atridens fröjd och nämndes Helena och väckte
en strid, som vållat väldens fall och lämnat kvar
af stolta städer blott den aska, som dem täckte.
Stoft blef den man, för hvilkens skull med lik Skamander
flöt öfver bräddarna, stoft Paris-Alexander.
Stoft blef Penelope, förrän den väf hann multna,
som hennes trohet väft att gäcka alla kärlekssvultna
och fräcka giljare, som hennes hand begärde -
stoft hennes trohet blef - och hvad är stoftets värde.
Diktsamlingens sista tredjedel är åter af erotisk art och rymmer särskildt en rad sensuella sånger, befryndade med likartade i »Pasiphaë». Det är ej sällan något storordigt och simpelt öfver dem, en orkestrering med puka och basun, som är mer larmande än öfvertygande. Det är icke utan, att man småler en smula skeptiskt åt den unge skaldens försäkran, att han vunnit »hetärernas hetär». Hvarför skulle just Sven Lidman haft turen att råka detta mycket omskrifna och omtalade fruntimmer? Och när man ser honom gjuta ett visst babyloniskt skimmer öfver vårt goda Stockholm, stiger misstron. Men poetisk fart bär äfven flera af dessa erotiska fantasier, och hur rikt poetens instrument är, synes däraf, att här också ingå ett par synnerligen vackra, själfulla och eteriska kärleksdikter. Främst bör man framhäfva den måhända af engelsk poesi påverkade lilla cykeln »Till den dödas ädelstenar». Redan titeln är ett litet poem, och hur utsökt vackert gifva ej följande rader återskenet af ett förbrunnet kärleksminnes mystik:
Och när jag själf en gång är död
och döda de, som glömt oss båda
än i hvitgyllene opalens chrysalid din själ
skall lefva lika glänsande och dunkelt matt
och oåtkomlig som i lifvet här,
i kärlekens och smärtans timmar,
du fjärran var mig jämt och dock
så nära städs som stenen är
sitt eget smyckes guldinfattning nära - .
Jag har påpekat några af de yppersta verserna i Lidmans »Primavera» och skyndat hastigt förbi de sämre, på hvilka med fog anmärkningar kunde göras. Hvarför dröja vid de svaga punkterna i en diktsamling, som röjer så afgjord talang? Det, som utmärker Lidmans bästa dikter framför t. ex. Anders Österlings »Preludier», är begäret efter ett bestämdare innehåll och en strängare form. Ordet står där ej för sin egen skull, men har ett sakligt uppdrag att fylla. Fortsatta studier af de antika diktarna, de bästa af läromästare, skola föra honom till ökad enkelhet, stillhet och konkretion. Om den unge skalden riktigt allvarligt griper fatt, kan morgondagen blifva hans.
2 mars 1905
