Månne den svenska publiken verkligen tänker på, i hvilken poetisk tidsålder den har förmånen lefva? Månne den verkligen är medveten om, hvilken fullkomlig förnyelse den svenska dikten genomgått på de sista femton åren? Förändrad ämnessfär, förändrad form, en tonens och tonartens förvandling öfver hela skalan - hvad framtidens docenter komma att orda i afhandlingar och böcker om denna privilegierade tid kring sekelskiftet! Man kunde hafva trott, att ett stillestånd skulle inträda efter 1890-talets poetiska kraftutveckling. Men se, efter dess generation dyker från alla håll upp en annan, och det är icke blott namnen, som här äro nya, men äfven temperamenten och uttryckssätten. Låt vara, att man ännu hos dessa vår parnass' sistkomna möter åtskilligt, som är osäkert och famlande, åtskilligt, som är dristigt vågadt, men blott halft vunnet, ett par af dem röja dock redan virtuositetens öfverlägsenhet och andra en föryngringens och nyhetens egenart, full af intresse. Ideala svenska läsare eller läsarinna - om du finnes - du, som följer med vår nya litteratur bok för bok och som dessutom läst så mycket gammalt, att du kan hafva perspektiv på det nya - gör en mönstring och du skall förundras.
Drager man de äldres gränslinje kring Karlfeldt, som haft den hos oss enastående lyckan att i tidiga mannaåren blifva klassiker och »laureatus», finner man bland de yngre trenne redan färdiga konstnärsindividualiteter - Ossian-Nilsson, Vilhelm Ekelund och Bo Bergman, alla tre också tekniska nydanare. Man kan ju i fråga om den förste af dem understundom erfara något blandade känslor. Ossian-Nilsson verkar understundom vandrande orkesterman, hvilkens musik är en något skrällande ensemble af olika instrument, och det har onekligen - som synes - sin fara att äga en sådan handens lätthet, att man kan sätta hvilken tidningsartikel som helst på klingande vers. Men hur många briljanta dikter har han icke skrifvit, hvilken metrisk fantasi äger han icke, hvilket rytmiskt lif! I hans strofer hör man liksom uppmarschen af en ny klass svenska människor, orepresenterad förut i vår diktning, med oförbrukad, bullersam lifslust och ett stormande vårbrus kring stegen. Hans rena motsats är Vilhelm Ekelund - skogsbäcken, som sjunger under sitt irriga lopp, omedveten om lyssnare, sällsamt melodisk i sitt nyckfulla flöde, speglande i kristallvågen sol och mörka moln, men ej sällan - och tyvärr kanske mest i den nya samling, om hvilken här strax skall talas - meningslöst buktande och tanklöst förvillad. Mot dessa båda starka temperamentsskalder står Bo Bergman som artisten med den säkra handen och den säkra smaken, en utsökt poesiens »Kleinmeister», nära fulländningen i sin miniatyrartade konst. Men bakom dessa tre skymta åter nya begynnare, som icke än gifvit mer än löften, men vackra, märkliga löften - Gustaf Ullman i sina västkustvers, en diktande marinmålares verk, Anders Österling, hvilkens förstlingsbok, »Preludier», visade en så ovanlig begåfning och så rik fantasi, fast personligheten och de inre upplefvandena icke motsvarade den språkliga ingifvelsen, och sist Sven Lidman, som beredt kritiken en verklig öfverraskning med sin nya diktning, »Primavera», ett stort framsteg från hans i mycket osjälfständiga och smaklösa »Pasiphaë».
Jag har redan antydt, att Vilhelm Ekelunds nyutkomna diktbok, »In Candidum», icke visar sin upphofsman från den bästa sidan. Den, som till äfventyrs vill göra första bekantskapen med honom, skall undvika denna samling och taga någon af de tre föregående, helst kanske hans »Elegier». Helt visst finns det också i denna cykel utsökta strofer och rader, och åtminstone en hel dikt af fulländadt välljud och en renhetens andakt och glans, som för tanken till Shelley. Det är den lilla gryningsstämning, han kallar »Morgon i höstens blå» och hvilken lämpligt kan citeras som äkta barn af hans själfulla skaldskap:
Morgon i höstens blå -
ljus badar ditt hufvud,
solvind susar
i ditt hår,
gyllene glanssval
blommar din kind;
smekande bölja
vinden gjuter
lent intill.Dag, du leende
Guds öga,
dag, du smekande,
vänligt omslutande
människans hufvud,
lär mig lifvet
ödmjukt tjäna,
blicka renande
alltid i min själ,
att klarare, klarare
lifvets bild
min sång lyfte!
Men det kan icke nekas, att dessa sista dikter icke blott trötta med en enformighet och en obestämdhet, som flyta ut i ständigt töcken och låta läsaren sucka efter teckning och kontur, utan också här och hvar synas ganska mekaniskt tillkomna. Det man har för sig är icke längre de bekanta »disjecta membra poetæ», det är de spridda, oklara stämningsingredienser, af hvilka ett poem kan bryggas. Hvad Ekelund här mångenstädes gifver, är ett poetiskt tillstånd, men icke dess resultat, ordmönstret, som skalden hör för örat, men som i en färdig dikt dock måste få organisk enhet och konsistens genom en tanke, en bild, en kärna. Man betrakte t. ex. följande sång:
Bleka sommarskymning,
kommer du sorgsen -
minner mig min första ungdoms lidande.
Fontänen tystnat.
Blekt och grått.
Stjärnor, är ett hem för mig?
Dylikt är embryot till en dikt, men icke en dikt, det är stämningsanslaget i skaldens egen själ, men växer det icke fram till annan klarhet både i fråga om tanke och utformning, har det lika litet s,om en poetisk kladd med publicering att göra. Sådant skall gömmas i skaldens minne eller skissbok, men icke skänkas en hel trycksida i en diktsamling.
Därtill kommer mycken lös godtycklighet i det formella. Vilhelm Ekelund är säkerligen af alla våra skalder den, som har mest naturlig talang för den fria versen, och han modulerar ofta dess musik förtjusande och med en utomordentlig instinkt för dess inre lif och lönliga struktur. Så mycket svårare har man att smälta de ej fåtaliga rent mekaniska strofbildningarna. Följande lilla på tre rader kan gifva ett exempel:
Ditt blod, hur sval och skär
är dess glans: en
paradisisk morgon!
Det finns intet skäl hvarken akustiskt eller logiskt till denna raduppdelning. Tvärtom, obestämda artikeln i andra raden får genom sin plats en falsk betoning, som om den hade en numerär betydelse.
Hela språkbehandlingen begynner blifva främmande. Medan vår moderna diktning sätter en ära i att så litet som möjligt afvika från naturlig och talad ordföljd, är Ekelunds ej sällan sådan, att endast den noggrannaste uppmärksamhet på interpunktionstecknen låter oss klart förstå sammanhanget. Detta är icke att absolut klandra i och för sig, ty den ovanliga ordföljden hos skalden har mången gång en afgjordt poetisk och suggestiv verkan. Den gifver ofta ett poetiskt uttryck åt själfva känslans egendomliga kurva. Naturligtvis är denna ordställning berättigad, som hvarje annat litterärt verkningsmedel - som verkar. Men intill det rebusartade får dock ej denna frihet gå, och ditåt lutar t. ex. byggnaden i följande lilla dikt, »En okänd»:
Fastän allting skiljer,
är ett band emellan oss;
kunde känna dig bland tusen:
det som outsägbart strålar
om dig - darrande och hvita,
djupa stilla,
genius vid ditt hufvud!
Inflytandet af tysk diktning har alltid framträdt synnerligen starkt i Ekelunds lyrik. I »In Candidum» är det enstaka gånger så öfvermäktigt, att man tycker sig läsa en öfversättning från tysk poesi. Blott Ekelunds förkärlek för sådana tunga och osvenska ordbildningar som »uppsmattra», »upptona», »nedskada», »bepurpra» etc. vittna härom, och flera af dessa massiva germanismer göra sig högst tvifvelaktigt i svensk vers, helst i Ekelunds lätta och spröda diktion. Säkerligen måste man hafva mycket tyska i örat för att t. ex. kunna sluta en för öfrigt fin sonett om Venedig med raden:
trumpet uppsmattrar munter, jubel skallar.
Jag har gjort en rad anmärkningar mot Vilhelm Ekelunds »In Candidum» och gjort det rent ut, ehuru jag mer än väl vet, att det af en viss provinsiell kritik, som lyfter till skyarna allt, den unge skalden utgifver, kommer att betraktas som ett högmålsbrott. Men det synes mig, som man gjorde den så begåfvade unge diktaren en större tjänst med att varsko honom, när han är på väg att förirra sig i en godtycklig subjektivism, än genom att blott bränna rökverk till hans ära. Jag har noga studerat och anmält alla Vilhelm Ekelunds diktsamlingar och haft min glädje af hans andliga växt till allt finare och mer själfull egenart. Så mycket starkare känner jag behofvet att opponera, när den vackra utvecklingslinjen brytes. Ingenting är naturligare och mänskligare än att en diktare icke alltid står på höjden af sig själf, och det finnes för öfrigt också i denna sista samling - som jag redan antydt - flera sånger af skaldens egendomliga, skälfvande och ömtåliga skönhetskänsla. Men en hel rad saker där borde aldrig hafva lämnat diktarens verkstad i det skick, som skett. Särskildt af dem man håller af måste man fordra det bästa, och allra mest gäller detta en ung diktare, som ännu alls icke eröfrat en tillräckligt vid och omfattande läsekrets. Och Vilhelm Ekelund har alltför mycket att komma med. för att man skulle vilja, att han blott blef ett litet vittert kotteris berömde diktare.
1 mars 1905
