Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. MATERIAL OCH ANLÄGGNING. Träborgar, murar, gravar och torn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till större användning. Framför fästena byggdes palissader både i vatten
och på land. Jordvallarna fingo ofta träskoning på ömse sidor. Stundom
anlades ett sådant timmervärn med stor omsorg. Peder Månsson berättar
i sin ovan citerade »Stridskonst», att »utanför fästningar nedgrävas
timmerstockar, som vässas i spetsen, ty de äro nyttiga mot vältror och
drivande verk». Uttrycket »kivinäbb», som hos oss förekommer under den
senare medeltiden — och varom Adolf Schück skrivit en innehållsrik
uppsats (i boken till Kronprinsen 1932) — har ursprungligen betytt ett
spetsigt pålvärn men sedan kommit att bli benämning på ett omsorgsfullt
anlagt trävärn; en bekant gränsfästning i Karelen gick under detta namn.
Uttrycket bålverk användes i mera allmän betydelse. Det utmärker
ett fast värn, huvudsakligen bestående av träverk. Vid jordvallarnas
ingångar byggdes trätorn, varom t. ex. Saxo berättar från vendernas
Arkona. Så uppfördes hela utanverk av trä, vanligen liggande virke,
stundom i växling med resvirke. Vi se det ännu 1502 vid Älvsborg (fig. 23).
Husen innanför vallarna voro mestadels av trä — i olika konstruktioner
— ännu under den äldre medeltiden. Man hade kanske redan dessförinnan
lärt sig blockhuskonstruktionen, vilken kan vara av särskild
styrka. Och blockhuset blev en vanlig form för mindre fästen. Bilden
från Älvsborg visar en större träborg; först Gustav Vasa och hans söner
förvandlade detta fäste till ett stenvärn.
Träets stora förtjänst är att det håller värmen och utestänger fukten.
Men träet har ett väsentligt fel: det är lätt antändligt. Ständigt höra
vi omtalas att den och den borgen påtändes. Man »laddade» en bråte med
allehanda lättbrinnande föremål, stundom kanske också med påstruken
tjära, och så forslades detta mot fästets väggar. Det omtalas också, att,
när ett fäste låg på en holme vid rinnande vatten, man anlade en bråte,
som antändes, på en flotte och drev denna hän mot borgen: en sådan
händelse har av traditionen bevarats vid Bos holme i Åsnen (jmf. fig. 15,
16) och blivit antecknad av P. G. Vejde. När man om vintern kunde på
isen komma fram till borgen där strömmen icke var för strid, blev den lätt
antänd. Olaus Magnus uppehåller sig utförligt vid sådana fall. Vi
meddela en bild från antändandet av en bro (fig. 24).
Ett värn uppfört av sten är ju mindre antändbart. I äldre tider, innan
man kände murverkets teknik, kunde man icke uppföra stenvärn till
större höjd. Genom att sammansätta stenar i kalkbruk vidgades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
