Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. MATERIAL OCH ANLÄGGNING. Träborgar, murar, gravar och torn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilken grundar sig på utländska källor från 1300-talet — få rikets
styresmän följande råd: »Goda borgplatser skola vara på hårda berget och
hälleberget, i forsar eller mossar, på näs vid hav eller sjöstrand, varest
ingen skall kunna gräva inunder och där ingen må kunna bortleda
vattnet från husen».
Flera olika slag av anläggningar kunna konstateras. Bland
medeltidsborgar på klippor kunna nämnas Kungslena, Gröneborg, Hultaboda ö,
Lyckå slott m. fl. Ofta ser man en i vatten utskjutande ås använd som
borgplats (flera exempel ovan). Men också kunde ett ganska låglänt
område utväljas för så vitt det väl kunde skyddas av vatten. Som
exempel må anföras Elleholm (fig. 10) och Skagaholm (fig 9). Stränderna
kunde även genom palissadering göras svårtillgängliga.
Man finner således att åtskillnaden mellan höjdborgar och vattenborgar
är mycket relativ. Men det nya, som medeltiden framvisar, är
vattnets avgörande betydelse för försvaret.
Om man icke hade tillfälle att anlägga försvarsverket på en välbelägen
ö, uppsökte man en halvö eller udde, helst med kärrmark inåt fastlandet.
Stundom företer anläggningen en ö mitt i kärrmark. För halvöar
eller uddar blevo vattengravar nödvändiga, åtskiljande borgområdet från
fastlandet. Två eller t. o. m. tre gravar förekomma ofta. Mellan (de
första) gravarna förekomma lämningar efter mindre byggnader, som
torde representera en förborg. Även på helt omflutna öar — av en viss
storlek — finner man det egentliga borgområdet avgränsat medelst en
grav från det övriga.
En tornborg på detta sätt skyddad av vatten är den för den äldre
medeltiden mest karakteristiska fästningsanläggningen. Tornet tjänade till
bevakning och försvar. Men det tjänade också till förvar — förvar för
ägodelar och för fångar. Ingången är i regel förlagd till andra våningen.
Trappan utifrån (av trä) kunde uppdragas. I några kyrktorn se vi ännu i
dag en liknande anordning, med yttre trätrappa till andra våningen. Från
andra våningen ledde en trappa ned till bottenvåningen, stundom inbyggd
i muren (ex. från Stensö fig. 6 och Gyllebo fig. 21). Nedre våningen
har stundom varit täckt med valv, någon gång även de övre våningarna.
En eller annan försvarsbalkong torde även ha förekommit. Borgtornet
hade få fönster. I översta våningen förekommo dock flera öppningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
