Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sveriges utveckling under krigstiden före 1650
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3. SVERIGES UTVECKLING UNDER KRIGSTIDEN FÖRE 1650. 33
alltfort vaket genom de tunga kraf, som omsorgen om riket
lade ej blott på de styrande utan ock på alla enskilda. Vid
riksdagar och lajidskapsmöten,i som nja återkommo nästan hvarje
år. rådplägade konungen och hans förtrogne med allmänheten
om dessa viktiga ärenden och om nya åtgärder, som de måste
påkalla. När litet hvar sålunda nödgades deltaga i de
allmänna sakernas handläggning och bära sin del af det helas
bördor, kunde det verkligen blifva kändt öfver allt riket,
att svenskarne i politiskt hänseende voro och måste vara en
enhet, ett folk och ej längre en flock af rätt oafhängiga
landskapsmenigheter. Ty intet fostrar och väcker så som egen
gärning och personligt ansvar.
Denna allmänna uppryckning ej mindre än de mörka
minnena af hertig Karls blodiga räfster verkade äfven, att den
gamla hågen för trots och olydnad, lusten att endast se på
privata intressen, dämpades. Svenskarne disciplinerades så,
att de i viktiga angelägenheter förmådde underordna sig en
kraftig och framsynt ledning. Men härskaren underlättade
detta själf, då han städse var redo att draga folket med sig
till rådplägning och för dess representanter framlägga
grunderna för sitt handlingssätt.
Det var sålunda ett till nytt nationellt lif väckt Sverige,
som Gustaf Adolf öfvertog efter sin fader. Snart skulle
Europa med förvåning se samma stat, som allenast trettio
år tidigare med nöd räddat frihet och inre bestånd, stå
jämbördig med de väldigaste riken. Hur nådde Sverige därhän ?
Det ligger nära till hands att förklara detta uppsving
allenast genom en hänvisning till de stora män — en Gustaf
Adolf, en Axel Oxenstierna o. a. —, som då ledde våra öden.
Mycket orätt vore att söka förringa de stora
personligheternas betydelse inom historien, och i all synnerhet vill väl
Svenskt folkbibliotek. II: 1. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
