Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då kelterna uppträda i historien, kunna vi bland dem
urskilja två typer: en storväxt, med rödlett hy, långt, ljust
hår och blå ögon, samt en annan, mera kortväxt och mager,
med blek hy, mörkt hår och svarta ögon. Den allmänna
meningen synes vara, att den förstnämnda typen var utmärkande
för det indo-europeiska urfolket (en fortsatt vistelse i
ett fuktigt och kyligt klimat skulle ha påtrykt det en dylik
dragning åt albinism); medan åter den senare skulle stamma
från de (iberiska, liguriska o. s. v.) raser, som bebodde
Europa före den indo-europeiska invandringen. Hufvudskälet
härför skulle vara den ljusa hy, som — dock förr mer än
nu — karaktäriserar den germanska stammen. Förtigas bör
likväl ej, att å andra sidan kunde inderna och de romanska
folken med åberopande af sin mörka hy komma till ett
alldeles motsatt resultat: att indo-europeerna ursprungligen
varit en mörkhyad ras. Visst är endast, att en omfattande
rasblandning egt rum, och att de därigenom framkallade
olika typerna kommit att framstå synnerligen skarpt
utpräglade i den keltiska stammen. Sannolikt är också, att
kelterna i Frankrike öfvervägande tillhört den ljusa typen;
åtminstone skildras de tämligen enstämmigt af forntidens
författare såsom högväxta, ljushyade och blonda, både män
och kvinnor. Håret hopknöts öfver hufvudet och fick sedan
fritt hänga ned öfver skuldrorna och ryggen. Stora
mustascher synas ha varit ett adelsmännens privilegium.
Då de likt störtfloder öfversvämmade Italien, injagade
deras väldiga kroppsbygnad och vilda stridsrop allmän fasa.
Men det var också i allmänhet endast det första anloppet
som var fruktansvärdt; de tunga, ofta fetlagda kropparna
egde ej någon fasthet och härdighet och dukade i längden
under för romarens seniga muskler och envisa seghet.
Söderns sol verkade också förslappande på dem: som snö
bortsmälte de massor, som tumlat ner på den italiska slätten.
Deras personliga mod var stort: liksom de ofta försmådde
att fly ur det brinnande hemmet, så störtade de sig i striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
