Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Lapplands naturbeskaffenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 sjögräns. lappmarksgräns.
sig ojcrant fram långs hela kusten på 5—8 mils afstånd derifrån. De
äro täckta med barrskog, aldrig nakna eller subalpina. De börja vid
Kemiträsk, gå till öfre Tornio och Ofver-Kalis, derifrån genom Lule
Lappmark öfver Edefors, och slutligen till Tafvelsjön i Ume
Lappmark. De utgöra Lappmarkernes naturliga gräns mot Bottnen
(Wahlenberg, Flora Lapp., Introd. xxx). Oaktadt höjden är ringa, är han dock
tillräckligt stor att inne stänga alla de större sjöarne och göra det ofvan
liggande landet mycket vattensjukt, med utom sjöarne vidsträckta myrar,
i stort sedt en myr- och sjöfylld skogslätt.
Enligt H. A. Widmark får man äfven en naturlig lappmarksgräns
om man gifver akt på elfvarnes stigning från hafvet. Man finner då, att
de stiga långsamt tills de uppnå 150—500 fots höjd öfver hafvet samt att
de sedan på korta afstånd af få mil stiga flera 100, ända till 1000 fot. Så
Pite elf vid Storforsen, Lule vid Porsiforsen, Lina elf vid Lina-linka, Kalis
vid Jokk, etc. Den gräns mellan låglandet (nedre landet) och
Lappmarken, som uppkommer genom sammanbindning af de punkter i clfvarna,
der den hastiga stigningen börjar, synes vara naturlig. — Denna
naturliga gräns är en annan än den officiela, hvilken i Vesterbotten samt
sydliga och mellersta delen af Norrbotten dragen vid pass 10 mil från
kusten, i Kalis åter går vid pass l(i, i Tornio och Muonio ända till 30 mil
från Bottnen, dermed betecknande nybyggenas utsträckning, eller om
man så vill Lapparnes inskränkning, vid den tid då gränslinien uppdrogs.
(P. H. Widmark, underd. Ber. sid. 8.)
Nämda fjällkammar skilja emellertid dalarna åt, synnerligen i de
närmast riksgränsen belägna trakterna, hvarföre man i Lappmarkerna
vanligen icke färdas från den ena dalen till den andra, utan långs åt dalarna,
hvilka sålunda blifva de egentliga stråkvägarna ej blott för den tillfällige
vandraren, utan ock för Lappen, hvilken äfven drages till dein af
vegetationsförhållandena. Fjällkammarne äro nämligen i hög grad ödsliga och
fattiga på växter, tjenliga till renens näring; dalarne deremot erbjuda rikt
tillfälle till bete.
Man kan med allt skäl, enligt Wahlenberg (Mätningar och Flora
lapp.), uppfatta Lapplands vegetation på de skilda ställena såsom bestämd
af bergens höjd, eller rättare af snögränsens afstånd från stället, och
karakteristiken kan uttryckas genom angifvandet af blott några få växter.
Man kan uppställa åtta olika regioner, hvilka Wahlenberg (11. cc.) sålunda
beskrifver:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
