Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Renen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
mjölkning, och sattet derför;
och springa, stå stilla oeli hoppa igen, under obeskrifligt vexlande
rörelser. När det ätande djuret, uppskrämdt af hunden, lyfter hufvudet
och de stora stolta hornen resas högt i vädret, liur skönt, hur herrligt!
och när det smärta djuret ilar fram öfver marken, hur sväfvande,
hur lätt! Man hör aldrig foten slå i marken, utan blott det eviga
knittret, liksom af hoppande elektriska gnistor, ett underbart ljud, som
höres på långt håll, då många renar springa till samman. Och när då
alla tre eller fyra hundrade slutligen hunnit kåtan och stå eller ligga,
eller förtroligt springa, den ena om den andra, eller försöka hornen
mot hvar andra, spridda i grupper på mossfältet; när då flickorna med
mjölk-kärl af trä ila från djur till djur, brodern eller tjenaren kastar
bast-snaror om hornen på den af dem utpekade renen och drager
honom till dem; djuret stretar imot, vill icke följa snaran, och flickan
skrattar och gläder sig åt broderns stora möda, ja låter väl, gäckande,
djuret åter någon gång slippa löst, på det att brodern än en gång skall
ha besvär och fånga det; fadern och modern hafva stillsamt dragit till
sig sina renar, redan fyllt flera kärl och nu förebrå de barnen deras
lekfullhet, hvilken skrämt hela hjorden — hvem skulle icke då tänka
på Laban, på Lea, Rachel och Jacob".
Till denna skildring kunna följande detaljer läggas. Renarne
sam-mandrifvas alltid för mjölkning på något lämpligt ställe: sjaljo (en
renvall) eller kerda (en gård), hvilken i skogsbygden ofta är en verklig
omhägnad gård, med portar; i fjällen drifvas de samman på ett snöfält,
der de icke ofredas af myggen så mycket som på det
gräsbevuxna fjället och derföre äro mera stilla af sig.
Den som verkställer mjölkningen, stundom en man,
oftast en qvinna, mjölkar med ena handen i en träskopa,
nappe kallad, som hålles i den andra, samt går dervid
ganska hårdhändt till väga och söker, med starka slag
på jufret, framkalla den trögt rinnande mjölken.
Somligstädes brukar man efter mjölkningen stryka
dynga på jufret för att afskräcka kalfvarna från att dia; denna aftvättas
åter vid nästa mjölkning; denna bestrykning sker blott hvar annan dag.
Detta sätt begagnas af Skogs-lapparne och Arjepluogs Fjäll-lappar, men
sällan af Lule Fjäll-lappar (H. A. Widmark). För samma ändamål
berättar Lund (manuscr. sid. 58), att spetsiga stickor bindas vid
ren-kalfvens nos, och då modren af dessa såras, vid försök till diande,
Fig. 8. Nappe =
mjölkstäfva, fa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
