Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Gamla religionen: större gudomligheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 man-dyrkan. jül-offeß.
Såsom ytterligare bevis på de outredbara samman blandningar som
egt rum, och för fullständigandet af historien om solkulten, må följande
här ytterligare tilläggas. Lapparne dyrkade eller vördade hela himlens
här. Rehn (manuscr., D. (57, kap. 12) omtalar att de ansågo sig af
månens och en stjcrnas (Venus?) ställning till hvarandra kunna sluta till
kön, form och blifvande lefnadsöden för det barn, hvarmed deras
qvinnor vid observations-tillfället gingo hafvande. Lund säger (sid. 21), att
när månförmörkelse inträffar skjuta Lapparne mot himlen med bössor
"och säga att trollen henne oppäta". Att Lapparne i allmänhet
dyrkade månen, förmäler Jessen, ehuru sätt och anledning icke äro kända.
Sid. 81 berättar han dock om jul-månen, som hette Ankaka eller
Bisse-(passe?) mano, att då denna först visade sig tordes icke qvinnorna
spinna hampa, lin eller ull, så länge hon var synlig; männen fingo
likaledes, när månen om aftonen uppgått, icke hugga eller göra något,
som medförde larm eller buller. (Nordiskt?) När månen gick upp,
hängde de en ring i rökhålet på kåtan, på det månen genom denna ring
skulle skina in deri. Om eljest någon förbröt sig emot Ankaka,
antingen genom spånad eller larm, så måste det försonas med offer. Enligt
södra sägnerna är fruktan för jul-månen uppkommen deraf, att pesten
just vid den tiden var svår (Fjellner).
Sist nämda offer säges nu visserligen gälla månen; men tiden
-jul var äfven helig. Så berättar Rehn (kap. 24): "Hos dem brukas stora
vidskepelser på somliga helgdagar, såsom särdeles på juldagen, då sjelfve
husbönderne icke gerna vilja första dagen komma till kyrkan, utan
bruka då ett vidskepligt offer, hvilket de offra åt julfolket, som de mena
vandra omkring i skogar och fjäll hos dem på den tiden; och sker detta
således: julafton hålla de nästan som en fastedag, icke ätandes något
kött; clock af allt annat, som de förtära på den dagen, samka de
tillsammans en liten bit, det de ock göra om juldagen, då hvar och en
Lapp beflitar sig att hafva en fet julkost. Dessa afdelta och församlade
bitar lägga de i en näfverskäppa, gjord som en båt, med mast, segel
och åror utrustad, och ösa sedan der ofvan uppå litet flott. Denna skäppa
sätta de vid pass ett muskött-skott från sina kåtor i ett träd, det de
vilja gifva det omkring vandrande julfolk, som de då mena skola
färdas omkring i luften".
Graan, som äfven omtalar detta, säger (kap. 19) att de taga små
bitar af’ julmaten, lägga dem i en skäppa och flottet får stå i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
