Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Skaldskap: sång och saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
attjis-enes död. attjevits. 333
markerna, dit renarne sprungit förut. Hon blef utan all kost;
foster-dottren hungrade och ropade efter föda; Njavvis-enc satte på elden
kitteln med vatten, att der uti koka några ben och litet bark, för att
lugna flickan. Gossen visste sin leksysters nöd, tog af Attjis-enes
förråd ett köttstycke, smög bort till Njavvis-enes tält, klef upp der på
och sänkte köttet med ett snöre ned i grytan. Njavvis-ene, som såg
hans bild i grytans vatten, lyfte upp ögonen och sade: "Hm, min son".
— Ilan frågar: "huru? är jag din son?" — Hon svarar: "följ mig till
källan, vi skola spegla oss". — De gå till källan och spegla sig båda
deri. — Han utropar: "Ja, sannerligen, min mor!" och omfamnar henne.
Nu berättar hon huru han såsom ung blifvit vunnen genom bedrägeri
och tagen med våld af Attjis-ene. Då utropar han: "rätt är att
rnen-nisko-tjufven dödas"; han vänder derpå hem till Attjis-ene, anfaller och
dödar henne. Vid det hon håller på att dö, griper hon honom om
höften, trycker så våldsamt att höftsenan försträckes, och säger:
"Fast jag hulpit renen tämja,
otacksamt af dig jag dödas;
men ett arf din ätt jag lemnar:
när i fjerran slägten någons
höft i krampdrag svider, "plågas,
är det jag som klämmer senan".
Der före säger Lappen än i dag vid höftvärk: Attjis-ene suonab
tuorela = Attjis-ene rycker i senan (nerven).
Med Attjis-enes hjord, af hvilken hon väntat sig så stor vinst, blef
ingen välsignelse: hennes ondska rådde ock i hjorden. Då hon dött,
ån i sista ögonblicket hämnd-full, skingrades strax hennes renar och
förbyttes till andra djur. Paddor och grodor blefvo några, och derföre skola
de lemnas i fred. Ett yr-fà (Silpha lapponica eller "skinnaren") är ock
afkomling af hennes förbytta hjord; fult som hon, luktar djuret illa,
°ch elakt som hon, förstör det allt hvad det kommer öfver.
Om Attjis-ene berättas ock att, efter skilsmessan från Kjavvis-ene,
då hon blef elakare niistan dag för dag, hon blifvit hafvande af
nordan-vinden oeh födt sonen Atsits, sora ock kallas Atljevits och Askevits, och
hvilken Ruottuh (Svenskarne) kalla askfis. Han var bitter och
väld-!a» som fadren, spotsk, afundsam och listig som modren; han
misshandlade renarna, sil att han t. o. m. slet hornen af dem, och gjorde
^Ua möjliga puts. Slutligen gjorde han äfven narr af månen, modrens
far, fër ,lct dcnno var blekare än solen; derföre blef han kastad upp i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
