Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Skaldskap: sång och saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
erbjuder sin hjelp. soldottrens död. 335
god, ty han plågar icke sjelf och tål icke att någon plågar renarna.
Men i ett fall hotar han grymt, nämligen om han på ålderdomen
vanvårdas :
"Lemnen I mig åt mitt öde,
ge’n ej ro åt gamle tjenarn,
skall med eldrödt ögon-gnister,
skall med tandadt gap jag flåsa
imot eder, vägen stänga
till den goda, andra verlden".
Der för iir Lappen också mycket noggran om att, när en hund
blir gammal, men innan han blir för gammal, bringa honom om lifvet;
och är det både klokt och godt.
Den goda, den dygdiga Soldottren Njavvis-ene lefde länge. Då
hon kände sin död nalkas befallde hon att man skulle begrafva henne
på den allra högsta fjällspetsen, på det hon vidt omkring skulle kunna
se gossars och flickors, mäns ocli qvinnors seder. Hon afsomnade
sotdöd, fördes högtidligt upp på en fjällspets, hvilken än i dag kallas
Soldottrens fjäll. Der gräfdes åt henne en graf. Hon sveptes i
näfver; hon under-bäddades med njavvi (de långa håren på renens hals),
hvar af hennes man haft sitt namn; hon öfver täcktes ock med njavvi;
der på lades sand; rundt om grafven ställdes flata sten-hällar: en
märkes-sten för hufvudet, en för fötterna-, en för hvardera armen; öfver
lades en flat täck-häll; hufvudstenen och täck-hällen ristades; täck-hällen
belades skönt med torf; på fotstenen skrefs tecknet:
"torfvan lyft, läs minnesskriften".
Och än står grafven grönskande qvar på Soldottrens fjäll.
Men sjelf är hon icke der. Hennes ande vandrar i jungfruligt
skön skepnad med sin ande-hjord omkring i hela Same-landet. När
hon vakar är hon osynlig, men när hon sofver kan hon ses; så ock
hjorden. Den som då,
Under våta, svarta klippan,
i grön-gräsigt loft på fjället,
Peijen-neida ser i slummer,
famnar Solens dotter oväckt,
kysser drömmerskan ur blunden:
lian får sköna slumrarinnan,
får den alstrings-starka hjorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
