Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Skaldskap: sång och saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’tjock-pelsen".
337
är mycket dum, och luras alltid af den lille Lappen, som är qvickare
än han. Ett drag af Stalos karakteristik bör icke förgätas, då det i
allmänhet skymtar igenom och i följande stycke uttryckligt uttalas:
Stalo är jordbrukare och ofta rik. Detta häntyder der på, att Stalos
förebild är af annan stam. Att Stalo ibland har jcrnklädning kan jag
icke, i likhet med Friis, anse som bevis, att han var en viking;
namnets härledning af stål må dock vara riktig: Lappen har fått
metaller-nes namn från nordiskt språk. Stalos hustru heter Lolidats (vägglusen),
har dennas gestalt och är blind på det sätt, att hon väl har ögon, men
icke brukar dem jemt, utan gömmer dem under dörr-tröskeln. Sina
fiender dödar hon sålunda, att hon med ett rör af jern suger blodet ur
dem. — Såsom förtydligande Lapparnes uppfattning af Stalo meddelar
jag här sagan om
Kassa-muoddci.
(Tjoek-pelsen. Frän Tornio.’)
Fordom barnen, gossar, flickor,
brukat leka, fägnas, glada
springa kring ocli hoppa, trampa
fotspår omkring källan, leka
enögd Stalo, leka gubbar.
Stalo, hemmans-åbon, lade
sina slagjern, öppna; gömde ,
dem i dyn, i vattnen lade.
Farfars-gubben, Lappen, insåg
Stalos uppsåt, arga listen,
meusko-ätarens lönn-giller,
gömde sig i tjocka pelsen,
lade sig i jernet, låddes
död, som honom björnen slagit.
(Stalo kommer, ser fångsten, glades, säger:)
"Hu, hå, hå!
gamle gossen blifvit lurad,
frusit in här–––
(joikning ad libitum)
(Stalo tager nu Tjockpehen:)
ßärer hem till stugan, binder
framför eld, vid stugans tak-ås.
(Stalo-familjen går ut för att reda sig till
styckning af fångsten, blott han fått tina
upp. Lappen börjar se sig om. Stalons
yngre son tittar in genom stugudörren och
märker detta:)
"Se då! se då! hur ban grinar!"
(Äldre sonen:)
"Sjelf du grinar, ej guds-lånet".
c Lapp-gubben för sig:)
"Så, ban vet af Gud, han också".
(Stalo, som hör talas om grinet, uppfattar
saken på sitt sätt:)
"Så, så; re’n lian böljar tina".
Hugger ämnes-träd i backen,
fäller, qvistar, hugger, täljer,
hålkar ut ett tråg vid påssio.
(Säger till äldre sonen:)
"Gosse! hemta hit mitt liålkjern".
Lappen hör det, kniper jernet.
(Yngre sonen, som allt emellan tittar i
dörren, ser detta:)
"Far, han ser! Min far, ban rör sig,
far! ben-yxan nu ban fattar".
*) Jfr med följande poetiska bearbetning den prosaiska bos Linder, Liisn. för folket XV, 3
sid. 213; samt sidd. 78—81 bos Friis, efter L. L. Laestadius, der Lappen kallas
Patto-1 oadnje.
• Diiben. Lappland.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
