Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Lapparnes äldsta historia; deras för-historia, ankomst till och utbredning i Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
geogRAFeN FråN raVENNA och koNG AlFrEd d. stoRe. 389
Finnarne, deras historia, att de af dem varit tryckta. Detta synes
otvifvelaktigt och der före ha vi dem, der de nu äro ocli länge varit.
Men äfven om de invandrat vägen norr om Bottnen, kan man då
icke tänka sig att de från sitt första hem i norr kunnat vandra ned till
mellersta och sydligare delarna af Skandinavien? Jag tviflar högligen,
och blott frågar: huru skulle de hafva kunnat göra den långa färden
kring Bottnen till Skåne, vare sig genom vandring eller utbredning,
då de voro endast jägare och fiskare, och då de saknade renen, som,
efter allt man kunnat erfara, på halfva vägen icke funnits? Och om
de det kunnat, är det underbart, att de vid denna dubbla vandring:
mot söder frivilligt, mot norr tvunget, icke lemnat ringaste spår efter
sig i fornlemningar, saga eller historia, i Vestmanland, Vermland,
Dalarne, Gestrikland eller Jämtland, hvilka landskaps kultur är så relatift
ny, att Lapparne ovilkorligt måste hafva omtalats, om de der mötts, och
i hvilka, med undantag för Vermland, ingen sten-ålder funnits. (Se
Montelius, Antiq. Tidskr., II, sidd. 174—5.) Om de i södern lärt känna
de fina slipade sten-redskap, som utmärka dess kultur, skulle väl några
spår der af finnas i norden, och de icke varit reducerade till så usla
sten-verktyg, som Mortensnäs-fynden visa. Om de drifvits mot
norden af Svenskarne, hvar före stannade de icke i deras granskap:
Gestrikland, Dalarne, Vermland, hvilka ganska sent lågo ode, och der
<le kunnat hafva godt och lugnt tillhåll, utan att behöfva vandra norr
om dem? — Och om de vandrat så långt i söder, utan att på vägen
stöta på bosatta Finnar eller andra folk och af dem hejdats, så mötes
slutligen detta antagande af gånggrift-folket med samma obändiga
al-ternatif, som nyss här ofvan uppställdes.
Men, säger man (Nilsson), de hafva icke funnits såsom ett
herrskande folk, då Götar och Svear kommo, utan blott i mindre flockar,
spridda öfver vida sträckor. Det är en nödfalls undflygt. Sägnerna
°"> det med Lapparne identifierade småfolket, dvärgarne eller hvad de
"n kallas, äro så allmänna och utbredda, att man med Hyltén-Cavallius
sanningsenligt kan säga: "i inånga af våra landskap förekominer knap
past en bergås eller en skogsbacke, livar oin icke sägnen förtäljer, att
lian en gång varit bebodd af detta främmande slägte".
Så förhåller det sig verkligen. Men detta visar ock att i dessa
sägner — då de äro ethniska — det icke kan vara fråga om Lapparne.
De skildra gammal bygd, de häntyda på ett ganska tätt boende och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
