Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gick an att ändra dem. Lagmannen tyckes hafva
varit skyldig att år efter år på tinget framsäga
hela lagen; dennas korta och träffande, ofta
allittererande, satser voro lätta att inprägla i minnet.
Naturligtvis finner man äfven utanför lagarna
stundom prof på okonstlad stil, som uppenbart
rättar sig mera efter det otvungna inhemska
samtalsspråket än efter bokliga mönster. Så t. ex. har
det ofta händt den lefnadsglade krigsbuss, som
skrifvit Erikskrönikan,[1]
att han, pustande under
versens och rimmets fjättrar, har lämnat sina
meningar i ett skick, som eger lätt igenkänliga
motstycken i vår tids vårdslösaste hvardagstal.
Men i allmänhet visa sig de utländska
inflytelserna mycket starka i de svenska
medeltidshandskrifternas språk. Sannolikt har skriften, som i
regeln tog sina förebilder från utlandet, af detta
rönt betydligt större inverkan än talet, och de
utländska inflytelserna på talspråket hafva utan tvifvel
hufvudsakligen yppat sig inom de högre
samhällsklasserna, medan allmogens tal alltjämt stått på en
mera konservativt-fosterländsk ståndpunkt. Huru
mycket mera de lärdes skrift-svenska var avancerad
än deras tal-svenska, måste nu lämnas oafgjordt.
Tydligt är dock, att herremännen och de andlige
genom förbindelser med sina likar i grannlanden, –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
