Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. De sinnligaste, af materialet närmast betingade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till att återgifva något sådant står skriften
maktlös.
I allmänhet måste skriften nöja sig med att
genom omsorgsfullt vald konstruktion och ordföljd
göra tydligt, hvilka de ord äro, som böra få tonen.
Något hjälpa också de särskilda skriftecken (s. k.
»skiljetecken»), som vi förut omtalat. Och i riktigt
kinkiga fall får man taga sin tillflykt till
understrykningar i handskrifven text och särskilda
stilsorter i tryck.
För normalprosan är det ju sällan annat än
förståndsbetoningen, som kan behöfva betecknas;
och med denna reder man sig lättare.
»Känslobetoningen» är ju, för öfrigt, icke
bunden vid ett särskildt ord i satsen, ty uttrycket af
någon viss känsla kan, som bekant, genomgå ett
helt yttrande.
Denna känslans ton kan gifva en helt annan
mening åt det sagda, än orden i och för sig
innebära. Genom den kunna vi förstå, när meningen
är ironisk, eller när den talande är inbilsk, fastän han
begagnar anspråkslösa uttryck, eller när han är
sorgsen, fastän han försöker låtsa glädje o. s. v.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
