Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känslan af det löjliga. [1]
I dess högsta form möta
vi denna språkets frigörande förmåga hos skalder,
som söka lättnad för sin smärta genom att i
poetisk omklädnad skildra den. Så fann ju den
franskfödde tysken ADALBERT VON CHAMISSO under
kriget 1813 tröst för sin sorg att vara utan
fädernesland – genom att skrifva »Peter Schlemihl,
mannen utan skugga». Och den 25-årige GOETHE
botade sig för en olycklig kärlek genom att författa
»Werthers lidanden».
Men ej blott för en känsla, äfven för ett
tankeinnehåll kan det språkliga uttrycket blifva en
lättnad, en befrielse. Enhvar, som länge grubblat
på en sak, men ej kunnat riktigt reda den för sig,
vet säkert, hvilken lättnad det skänker honom, när
han slutligen med ens finner ett ord, som klart och
träffande benämner det dunkla förhållande,
hvaröfver han grubblat. När han funnit detta ord, det
»lösande ordet», så förstår han – eller tror sig
förstå – den dunkla saken. Den är försedd med sin
etikett och inordnad på en viss bestämd plats i
hans medvetande. Han känner, att han ej längre
behöfver grubbla öfver den saken, och erfar i
stället en uppfriskande känsla af tillfredsställelse öfver
sin egen intellektuella förmåga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
