Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uttryckas genom andra personens pronomen. Bruket af
detta pronomen är ju i dylika fall det naturliga
och borde, tyckes det, vara det enda möjliga.
Men vi veta alltför väl, att det bildade svenska
talspråket visst icke har nöjt sig med andra
personens pronomen, utan tvärtom i en utomordentligt
stor mängd fall ersätter det med andra uttryck och
vändningar; och vi veta, att denna besynnerlighet
hos vårt talspråk ofta framkallar andra nationers
åtlöje och vår egen förargelse.
En närmare redogörelse för svenskans många
och invecklade regler för ersättandet af andra
personens pronomen är visserligen en ganska lockande
uppgift i och för sig, men faller till största delen
utanför vårt ämne. Vi kunna nämligen här nöja
oss med att framhålla, i hvad mån skriftspråket
med afseende på bruket af andra personens pronomen
eller dess ersättande skiljer sig från
samtalsspråket.
Skillnaden blir i det hela ej synnerligen stor.
I lågprosan, särskildt den förtroliga brefstilen,
torde vanligen samma beteckningssätt användas
som i det lediga talet, kanske med det undantaget,
att anhöriga, som i tal hafva ovanan att begagna
förnamnet, i skrift oftare använda du.
Äfven sådana omsorgsfullt utarbetade
skrifvelser, som vi måste räkna till normalprosan, följa
samtalsspråket i de flesta af dess besynnerligheter. Så
t. ex. pläga personer, som muntligen tilltalas med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
