Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverflyttningar eller omskrifningar hafva vi exempel,
när den talande kallar sig »Er ödmjuke tjänare»
eller »undertecknad».
När en person talar till sig själf, är det
naturligt nog, att han kan tilltala sig med andra
personens pronomen och t. ex. utbrista: »Ja, min kära
Amadeus, den gången slapp du lyckligt undan!»
Den egenhet i uppfattningen, som gör, att
individen liksom ställer sig utanför sitt jag och
betraktar detta som en annan individ, denna egenhet
ligger också till grund för ett uttryckssätt, som
visserligen icke är så vanligt och ej heller tillhör det
finare talspråket, men som för sin besynnerlighets
skull förtjänar omtalas. Man kan nämligen, för att
åstadkomma större eftertryck, beteckna sin egen
person såsom två. Så t. ex. kan en herre, som
heter Elias Bergengren, sluta sitt anförande med
det effektfulla: »De’ säjer Elias Bergengren å’ ja’»;
och om han har bedyrat någonting, kan han göra
det kraftigare genom tillägget: »Nu svor Elias
Bergengren å’ ja’.»
Liksom andra personens pronomen så kan
äfven första personens i tal utbytas mot det
obestämda pronominet man eller (något mera vulgärt)
en, så snart yttrandet kan gälla flera än den talande.
Så t. ex. kan någon säga: »En vet inte, hur en
ska’ få varmt i rummena, när de’ ä’ så kallt ute.»
Han tänker nog egentligen blott på sig själf, men
döljer blygsamt sin egen personlighet bakom ett
allmännare uttryck, genom hvilket han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
