Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
resebeskrifningar begagnar författaren stundom i
st. f. jag uttrycken: »den resande» eller »svensken»
»främlingen».
Dessa sist anförda omskrifningar äro likväl
mindre brukliga i nyare reseskildringar, än de voro
i äldre. Äfven i andra af de nämnda fallen tyckes
man numera icke med lika stor ifver som fordom
undvika bruket af pronominet jag i skrift. Vår tid
älskar ju att gå rakt på sak och att benämna
tingen med deras rätta namn.
Men det är ingalunda att betrakta som en blott
modesak, om den skrifvande har undvikit att
använda första personens pronomen för att beteckna
sig själf. Grunden ligger djupare. Ty uti
normalprosan – delvis också i den vittra prosan –
träder den skrifvandes person ganska mycket uti
bakgrunden; det skrifna får tala för sig själft. Och
det är alldeles i öfverensstämmelse med den
objektiva, sakliga, opersonliga prägeln i öfrigt, att den
skrifvande, när han nödvändigt måste nämna sig,
gör det på ett mera aflägset sätt, liksom från
läsarens synpunkt och helst blott med afseende på
det förhållande, hvari han står till det skrifna –
ty detta är ju det enda af hans personliga
förhållanden, som hör till saken. Och därtill kommer,
att pronominet jag ensamt för sig säger för litet;
det fordrar fyllnad till sitt innehåll. Handlar
framställningen verkligen om författaren själf, skildrar
hans känslor, tankar, bedrifter eller äfventyr, då är
jag väl på sin plats, ty då får läsaren ett lifligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
