Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lågprosan, t. ex. det förtroliga brefvet, följer
allt väsentligt det förtroliga samtalsspråkets regler.
Högprosan och poesien begagna med förkärlek
imperativen och röja därvid inga af det bildade
samtalsspråkets sträfvanden att genom tillägg eller
omskrifningar försvaga imperativens kraft och
bestämdhet, utan låta den framträda i sin gamla enkelhet
och omedelbarhet. Så heter det i BERNHARD ELIS
MALMSTRÖMS bekanta dikt:
Ödmjuker er, när lifvets glädje rymmer,
när ärans lusteld en gång slocknar ut!
Ödmjuker er, när lefnadsdagen skymmer
och sista blomman dör för er till slut!
Ödmjuker er, när ungdomshoppet sviker,
när himlens tuktan drabbar mer och mer!
När sista stjärnan från er himmel viker
– så varer glade och ödmjuker er!
Från vår psalmbok känna vi t. ex.:
Höj, mänska! höj ur gruset
din blick till himlen opp!
Och i våra böner använda vi imperativer
omväxlande med verkliga önskesatser. I förhållandet
till Den, som pröfvar hjärtan och njurar, bortfalla
det mänskliga sällskapslifvets små konventionella
omsvep och fåfängligheter.
Uti normalprosan har imperativen och i
allmänhet uppmaningen en mycket inskränkt
användbarhet. Ty i sådana fall, där man vid direkt
muntlig framställning helst skulle hafva brukat en eller
annan form af uppmaningen, använder den lugna,
reflekterade normalprosan vanligen någon form af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
