Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det hotande tillägget: »Så mycke’ du vet de’!»
(Eller, ännu effektfullare, med egendomlig ordföljd:
»Så mycke’ du de’ vet!»
Annorlunda är det med sådana utrop som:
»Nej, har man hört på maken!» »Hör bara på!»
Dessa och dylika angifva, att den talande ej blott
ger luft åt sin förvåning och förargelse öfver det,
som den andre sagt, utan tillika, att han påkallar
tredje persons omdöme om det sagda; och därvid
influerar det ej, om någon »tredje person» är
tillstädes, eller den talande appellerar till en blott
tänkt publik. – Vänder man sig endast till sin
interlokutör, så uttrycker man sin förargelse med
utropen »Åh, så du pratar!» »Hva’ du går på!»
»Åh, prat!» eller den försmädliga, ljudhärmande
interjektionen »Tatatatata!»
Alla dessa vädjanden, alla dessa känsloutbrott
aro naturligtvis främmande för den lugna och
sansade normalprosan, i hvilken sakinnehållet ensamt
skall framträda, men personerna, både författaren
och läsaren, träda i bakgrunden. Det enda hit
hänförliga torde vara det påkallande af läsarens
uppfattningsförmåga eller minne, som ligger i
uttrycken »naturligtvis», »tydligen», »gifvetvis», eller:
»som det framgår af sammanhanget», »som man
torde erinra sig», »som förut blifvit visadt», o. s. v.
Men äfven dessa uttryck äro ju, som vi se, af en
ganska opersonlig karaktär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
