Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Negationen kan i normalprosan förstärkas med
alls eller alldeles (icke, ingen,) hvarjämte såsom
stegrad negation kan användas icke det minsta eller
ringaste. Men samtalsspråket har en hel mängd
själfsvåldiga variationer, (inte) ett fnask, ett dugg,
ett dyft ett spår, en skymt, ett smack, del bittersta
o. s. v.[1]
En för samtalsspråket egendomlig art af
förstärkningsord utgöra sådana som rysli(g)t, vådli(g)t,
fasli(g)t, förskräckli(g)t o. d., när de brukas blott till
förstärkning, utan afseende på sin ursprungliga
betydelse, t. ex. »en rysli(g)t trefli(g) kar’», »en
förfärli(g)t intressant bok», »ja ä’ nedri(g)t hungri(g)»
o. s. v.
Men nu må det vara nog med exempel på
samtalsspråkets mångskiftande kraftord och
själfsvåldiga uttryckssätt. Det hade varit lätt att anföra
ett mångdubbelt antal; och enhvar af Eder har
säkerligen kommit att tänka på flera här förbigångna.
Men äfven bland det lilla urval, som vi här
upptagit, torde det finnas åtskilliga uttryck, mot hvilka
en eller annan af mina åhörare riktar
invändningen: »Så brukar jag aldrig säga», eller: »Det
ordet har jag aldrig hört», eller också: »Det har
jag nog hört, men det kan inte räknas till bildad
talspråk.»
Dessa anmärkningar beträffa ett par af vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
