Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalssprak. C. I hvilka afseenden är normalprosan omständligare?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En ännu större roll spela ansiktets muskler.
Genom mungipornas uppdragning röjer man sin
glada, genom deras neddragning sin sorgsna
sinnesstämning; genom läpparnas öppnande visar man sin
häpnad, genom deras rundande – liksom till
blåsning eller hvissling – sitt förakt. Ögonbrynens
höjande uppenbarar förvåning, den öfre näshudens
och pannans rynkande missbelåtenhet. Pannan
ensam kan vara ganska uttrycksfull. När Fritjof från
det ödesdigra tinget återkommer till den i ängslan
förbidande Ingeborg, utbrister hon, innan han ännu
hunnit säga ett enda ord:
»Vårt öde är bestämdt, det står att läsa
uppå din panna»
och Fritjof svarar:
»Stå där icke äfven
blodröda runor, talande om skymf
och hån och landsflykt?»
Men allra mest »talande» är dock ögat, »själens
spegel», som det ofta kallats. De gamla
isländingarna hade till ordspråk: »Icke kan ögat dölja, om
kvinna älskar man». Och vi veta väl, att man i
allmänhet af en persons blick, mer än af hans ord,
sluter sig till hans verkliga mening och sinnelag.
Vi veta också, att den, som icke vill låta sina ögon
»tala», slår ned dem eller vänder bort dem.
Uttrycket i vår blick kunna vi nämligen icke
behärska och bestämma. Men öfver våra åtbörder
och miner äro vi någorlunda herrar, och vi begagna
dem ganska mycket, dels såsom förtydligande eller
förstärkande hjälpmedel till våra ord, dels såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
