Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalssprak. C. I hvilka afseenden är normalprosan omständligare?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betraktas som önskesatser. Båda närma sig utropet,
men intetdera slaget behöfver innebära någon
egentlig känsloyttring. Gå vi till verkliga känsloutbrott,
hafva vi rätt att hos dessa, som ju nära ansluta
sig till tankespråkets form, vänta stor knapphet i
uttrycken.
Redan i det föregående, då vi omtalade utropen
såsom karaktäristiska för talspråket (motsatt
normalprosan), anmärkte vi också, att känslan kunde
uttryckas med ett enda ord. »Besynnerligt!», »Prat!»,
»Stackare!», o. d. säga ju lika mycket som en hel
sats[1]
– för att nu ej tala om de egentliga
interjektionerna. Andra exempel på omdömen, som förkortats
till utrop, äro: »En sådan vacker ros!», »En sådan
lycka!», »Så otäckt!» o. d.
Särskild uppmärksamhet förtjäna de utrop eller
utropsartade yttranden, som utgöras af en
»satsfogning» (hufvudsats med bisats) eller åtminstone,
om tankesammanhanget blefve fullständigt uttryckt,
skulle komma att göra det.
Förbindelserna: »Skada, att han ä’ så blyg»,
»Roli(g)t, att du kom» o. d. torde snarast på den
grund, att de menats som utrop, hafva fått sin
korta form.
När man utbrister: «Att kunna bära sej åt på
de’ viset! Att vilja (villa) göra sina föräldrar en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
