Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgör ett i alla enskildheter noga bestämdt, för
alla svenskar, som kunna anses »bildade», alldeles
likartadt språk.
Skriftspråket – eller åtminstone den stela,
opersonliga normalprosan – har redan ganska länge,
kanske ett århundrade eller mera, varit så
enhetligt och likformigt, att man blott ytterst sällan kan
i en författares skrifter upptäcka något, som röjer
hans hemorts dialektiska egenheter. En skåning,
en gotländing eller en dalkarl kan nu för tiden,
om han erhållit ordentlig utbildning, skrifva lika
god svenska som en stockholmare eller nyköpingsbo.[1]
Men denna enhet och likformighet, som
förefinnes i vårt allmänna skriftspråk, motsvaras icke
af lika stor öfverensstämmelse mellan de bildades
tal öfver hela landet.
Det språk, vi bruka till muntliga, otvungna
meddelanden, undandrager sig (kan man säga) en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
