Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Också vissa konsonantljud hafva under hastigt
och vårdslöst uttal »torkat in», och det just i
svagtoniga stafvelser eller i ord, som ofta brukas svagt
betonade. Det allmänna lediga samtalsspråket låter
i regeln intet g höras i slutet af jag, dag,
imperativerna drag, tag, adjektiven rolig, faslig o. d., ej
heller något d i hufvud (hufve’), med, god, bröd,
stad, imperativerna kläd, träd, bred m. fl., ej heller
något t i det, mycket, litet m. fl. Egentligen är det
icke de jämförelsevis hårda »stötljuden» g, d och t,
som härvid utplånats; den tid, då konsonantljudet
började försvinna, ligger så långt tillbaka, att man
då hade ett helt annat uttal: i st. f. g och d (eller t)
hade man i dessa förbindelser mjuka »håll-ljud»,
snarlika g-ljudet i det danska dag och det nordtyska
sagen samt d-ljudet i det danske blød och det
engelska father.[1]
Nu inträffar det ganska ofta, att i ett och samma
ord har bortfallit icke blott ett sådant g- eller d-ljud,
utan äfven en följande tonsvag vokal (e). Vi få
därigenom de välbekanta – till blott ringa del i
normalprosan upptagna förkortningarna fa(de)r, mo(de,)r
o. d., förklä(de),[2]
verbalformerna klä(de)r, rå(de)r,
bre(de)r, dra(ge)r, ta(ge)r, svartna(de), rensa(de), sa(de),
la(de) o. d., räkneord som tju(ge)fem o. s. v. I det
sistnämnda fallet hade det i uttalet öfverhoppade e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
