Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skriftspråket följande till predikat användbara[1] olika
former: finner, finn(e)s, finna, finnas, finnen, finnens;
finne (och finnes); finn, finnom;[2]
fann, fanns, funno,
funnos, funnen, funnens; funne, funnes. Alltså 17
olika former (eller 18, om finns och finnes räknas som
två). Ett något mindre antal predikatsformer får
skriftspråket af de svaga verben: af kalla kunna 12,
af böja 13 och af tro 9 olika predikatsformer bildas.
Men i ledigt samtalsspråk bruka vi af verbet
finna inga andra predikatsformer än finner,finn(e)s;
finn; fann, fanns – alltså blott 5. För hvart och
ett af de svaga verben blir antalet också 5.
Aflägsnandet af verbets pluralformer är utan
jämförelse det mest storartade resultatet af det
sträfvande efter förenkling genom analogibildning, som
genomgår vårt språk. I vårt bildade umgängesspråk
har deras förenkling öfverallt vunnit insteg – men
skriftspråket tillåtes den icke, om ej möjligen i
lågprosan.
Öfriga af talspråket försökta – men af
skriftspråket ännu ej antagna analogibildningar äro
ej blott mindre betydande, utan mestadels också
mindre allmänt gällande i vårt land. Många af
dem torde emellertid förtjäna att här omnämnas.
Inom verben finna vi åtskilliga af intresse. I
samtalsspråket heter, som bekant, imperfekt
(preteritum) af stå allmänt stog. Anledningen till, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
