Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oförvarandes insmyger sig äfven i »vårdad»
skriftlig framställning.
Vi hafva förut omnämnt, att konjunktivformer
(med undantag af vore) knappast förekomma i
ledigt samtalsspråk[1], utan där ersättas af indikativ
eller ock af omskrifningar med modala hjälpverb.
Skriftspråket (i synnerhet normal- och högprosan)
har blott i mindre mån följt med denna utveckling.
Till syntaxen kunna vi ock räkna den
utvidgning af komparativens användning, som i några
fall företagits af samtalsspråket, men ännu ej
godkänts af normalprosan. Som bekant, brukas både
i tal och skrift komparativen i vissa förbindelser
för att angifva (icke en högre, utan) en tämligen
hög, en ganska hög grad[2] »en längre promenad»,
»en större summa», »mina närmare bekanta» torde
kunna användas ungefär lika bra i skrift som i tal.
Men talspråksuttrycken »Han bjöd på en finare
supé», »Hans tal lär ha varit ett större fiasko», »Han
va’ klädd i en sämre öfverrock», »Di ställde till ett
vildare slagsmål » o. d. skulle icke godkännas i
normalprosan, ej heller värre i betydelsen »riktigt
duktigt», t. ex.: »Nu arbetar han på värre».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
