Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om skriftspråkets arter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordskapande kraft visar sig ovanligt stor. När
RUNEBERG efter de grekiska tragöderna såsom
förebilder diktade sitt sorgespel »Kungarne på
Salamis», tvang honom denna egendomliga stilart till
många djärfva ordskapelser, af hvilka de flesta torde
stå enstaka inom vår litteratur. Han kallar
sömnen »kvalförskingrarn», Athene »segerskiftande
gudinna» eller »Zeus’ myndigborna dotter»; en
tronpretendent kallas en »hyckelkonung»; den djupt
olycklige är »en till hjärtat nakenplundrad man»; det
talas om »trumpetens kopparröst»; törnbusken på
berget »skjuter ett tvinigt skott»; man påträffar
äfven adjektiven sveksam, talgild, lejonväldig,
drömbedragen och åttaroddig, det sista om en båt. Men
om också dessa och dylika ord förefalla
besynnerliga, då de anföras lösryckta ur sitt sammanhang,
blifva de ingalunda stötande, där de användas, utan
passa förträffligt till den höjda stämningen och den
antika anda, som genomgår skaldestycket. Det är,
som hörde vi människor af högre slag, med
starkare känslor och större förmåga att uttrycka dem,
än vi hafva, och därför förvånas vi ej öfver, att de
tala ett annat språk, än vi, när deras känslor söka
sig luft. Huru betecknande är ej, till exempel, den
ädle tyrannen Leiokritos’ monolog i andra akten!
Hans smärta öfver att nödgas förtrycka de goda
och begagna de usla till redskap, – hvilka sanna
och kraftiga uttryck finner den ej i detta utbrott
af den, i all sin höghet, ensamme och öfvergifne:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
