Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förklara det kända förhållandet, att olika och ofta mot
hvarandra stridande benämningar finnas på samma sak, samt
att hela ordbildningsserier utgått från en princip (att t. ex.
allt är flytande, i ständig vexling), under det andra
tydligen utgått från motsatt princip (att allt är fast och
bestående). Detta visar, att sprakbildningen icke härrör från
någon gud eller daimon, utan frän menniskor, utsatta för
menskliga misstag. Vi kunna dock bruka deras
benämningar såsom medel att urskilja tingen och meddela oss med
hvarandra, endast de icke blifva för oss, hvad de ej kunna
vara, nemligen eqvivalent för tingen sjelfva. Dessa kunna
och böra vi uppsöka omedelbarligen, likaväl som de
ursprunglige namngifvarne måst göra det. Det menskliga
ordet får ej lata oss glömma den gudomliga idéen sjelf.
Så har Plato i sjelfva verket fullkomligt löst frågan,
nemligen sadan hon da framstäldes och i en tid af sä
ringa spräkkännedom kunde framställas. Tillika angaf han
genom sitt svar den rigtning, denna forskning sedan tog
inom den grekiska vetenskapen. Frågan var: huru måste
språken hafva uppstått, för att deras objektiva betydelse
skall kunna förklaras? Ur de för alla subjekt lika objekten
— ljöd det äldsta svaret. Af dessa äro orden fullkomligt
lika af dem sjelfva (tingen, objekten) afspeglade bilder
(slxovec). Nej, sade Plato, af menniskor gjorda
afbildnin-gar {lu[Mj[iaza), hvilka äfven kunna vara mindre rigtiga. Man
mäste derföre väl skilja mellan ordens innehåll och tingens
eget. Orden beteckna nemligen icke tingen, utan endast
våra föreställningar om tingen. Vi kunna således icke ur
tingen söka språkets förklaring, utan blott ur den
namn-gifvande menniskan. Dermed var uppslaget gifvet till en ny
rigtning inom sprakfilosofien, den anthropologiska. Nu blef
hufvudfrågan: hvarföre benämner menniskan tingen? Genom
denna fragas besvarande sökte den efter-platonska grekiska
sprakfilosofien besvara fragan om språkets objektiva
betydelse. Den äldsta grekiska språkfilosofiens antaganden, att
språket skulle vara en samling af fullkomliga bilder af
objekten, eller att det tvärtom skulle uppkommit genom en
objektiv slump, voro, liksom den theologiska äsigten, genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
