Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hos tingen (g det vexlande och flytande, ^ det glatta, v
det innerliga o. s. v.). Att Plato verkligen haft allvar med
denna lära, finnes intet skäl att betvifla. Det är ej
onomato-poiien, han genom sina bekanta ironiska ordhärledningar vill
förlöjliga, utan endast den snabbhet och säkerhet, med
hvilken de sofistiske etymologerne försökte genomföra henne på
det da lefvande språket och framför allt den lika
grundfalska som farliga läran, att ordhärledning, om ock
fullkomligt rigtig, skulle bevisa nagot för de med orden betecknade
väsendenas egen natur. Äfven om vi fullkomligt kände å
ena sidan ordens urformer, å den andra hvarje bokstafs
objektiva, af allt godtycke oberoende urbetydelse, så kände
vi derined dock endast de förste namngifvarnes uppfattning
af tingen, ej dessa sjelfva. Men äfven med dessa
inskränkningar var, som vi ofvan visat, Plato långt ifrån att i
onomatopoiien uteslutande söka den egentligen språkbildande
principen. Tvärtom medgaf han, att mycket i språket är
helt och hållet konventionelt (t. ex. räkneorden), utan att
han gjorde något försök att förklara, huru det
onomatopoe-tiska och det konventionela förhöllo sig till hvarandra.
Stoi-kerne deremot gjorde onomatopoiien till uteslutande
språkbildande princip och sökte utförligt visa, huru äfven den
fortsatta ordbildningen icke är något annat än en strängt
lagbunden utveckling af i det hela samma princip, om han
ock ej längre verkar omedelbart mimetiskt. Något
väsentligt till, hvad de lärde om språkens onomatopoetiska
bildning, har också ej af någon denna åsigts anhängare ända
till våra dagar kunnat anföras (hos de nyare naturligtvis
med uteslutande af den vidunderliga antifrastiska förklaringen).
I likhet med Plato skilde äfven stoikerne mellan de
nuvarande orden och urorden samt sökte det mimetiska i
det närvarande språkets ord, blott såvida någon eller några
af urbokstäfverna deruti hade bibehållit sig. Likaledes från
Plato upptogo de utsträckningen af urljudens mimetiska
förmåga till äfven andra områden än det hörbaras. Liksom
Plato visat, att det artikulerade ljudet just derigenom
utmärker sig framför teckningen, målningen och den blott
musikaliska tonen, att det kan efterbilda icke endast tingens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
