Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•196
för undan troppat af vid bryggorna, ocli nian bar nu endast
Bada kvar, innan man når målet för sjöresan. Läget är
tilltalande, ocb den lilla forsen alldeles invid stället gör det
bela till en liten äkta Vermlandsbit.
Kaptenen bade rätt. Man kommer till Torsby på slaget
fyra. På eftermiddagen kan den resande njuta hotellif, ty
till Lekvattnets gästgifvaregård är det två och en half
nymil utefter en väg, som man helst åker vid dagsljus.
Vi antaga, att morgonen är klar och strålande, luften
sval och landsvägen icke mer än vanligt dammig. En liten
fotvandring på ett par, tre fjärdingsväg är förfriskande
under sådana förhållanden. Man kan gå till Kiltorp och sedan
taga skjuts därifrån till Lekvattnet. I förbifarten ser man
på Torsby-»sta,n», som man gärna säger på platsen. Kyrkan
med sin fjällbeklädnad från 1700-talet är intressant nog.
Torsby herrgård afviker djärft från den modell, man
hittills sett slafviskt följd, och dess läge vid en bukt af den
vackra älfven hedrar anläggaren. Apoteket, hotellet,
postkontoret, järnboden fullkomna staden och göra den till hvad
den är, hufvudorten i denna landsände.
Och så landsvägen framåt förbi skogar, som varit.
Sedan man hunnit till Kiltorp, är man i det »riktiga»
Vermland. Backar framför, backar bakom, dålig väg, inga gårdar,
möjligen en backstuga här och där, mossar och rännilar
samt emellanåt en skymt af älfven. Märren tittar sig om
vid början af hvarje backe. Hon vill, att vi alla skola gå.
Man far förbi lämningarna efter en gammal skans, som
nog spelat sin lilla roll under ofredens dagar. Man är ju
på en af vägarna till och in i Norge. Länge har grönskan
frodats ostörd på skansens raserade vallar, och traditionen
har blott en svag aning om, att svenskar och norrmän här
utgjutit hvarandras blod.
Vägen blifver tämligen enformig med sina myrar, jordåsar,
vattendrag och sin halfvuxna skog; stor skog finnes blott i
minnet hos de gamle. Men den bruna märren gör sitt bästa
för att ingifva oss aktning för rasen. Icke så litet bidrager
härtill körsvennens evigt nya påhitt att medelst tillrop,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
