Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•215
anlagda här af sällskapet »Lysekils vänner». Man kommer
lätt fram bland klipporna. Här och där kan man vandra
på dem som på ett golf. Hafvet har en gång i forntiden
strukit fram här öfver och slipat dem jämna. Det synes
öfverallt på de rundade, glatta ytorna. Det ser ödsligt och
kält ut, tycker man kanske. Ja, ödslighetens ande hvilar
öfver dessa klippor, men de äro ändock intagande. Och
här växa ju för öfrigt i klippspringorna små tufvor af ljung
och stenbräcka, ängsull och mossa. Här i de små
bergsjöarna frodas om sommaren hvita näckrosor och, vid
klippornas fot, vackra ormbunkar. Kaprifolium och murgröna klänga
prydligt öfver hällarna. Här nära invid fann jag ock för
bortåt 30 år sedan, djupt i en trång klyfta, i hvilken jag
lät hissa ned mig, Sveriges vackraste bladmossa, Hookeria
lucens, som man icke med någon säkerhet vet hafva blifvit
funnen i Sverige förut.
Ja, här finnas nog örter och växtlif, om man granskar
klippornas springor, och för öfrigt har förr funnits en
rikare vegetation i dessa nejder. Ännu under den förra
sillfiskeperioden gingo skogar ända ut till Lysekils närhet,
där »Dalskogen» än är belägen. Men de vårdslösa
människorna, som icke tänkte på sina efterkommande, förstörde
dem. De kokade natt och dag sill i kolossala trangrytor
och använde hejdlöst skogens trädstammar till bränsle,
ungefär som vi ännu i dag ofta tanklöst misshushålla med
veden både i spisar och kakelugnar. Sedan dess stå
klipporna öde; en del af jorden har blåst bort, en annan del har
användts till bränntorf, och det skulle fordras enorma
ansträngningar att åter framkalla skog i dessa trakter.
Men klipporna hafva sina behag, äfven sådana de äro.
Här ute vid Stångehufvud, när västanstormen rasar och
hafvet ligger på med hela sin styrka, är det lif i dessa
klippbildningar. Det brusar och gnyr, och bränningarna
slå högt i luften sitt bländhvita skum. Det iir hafvets strid
mot de väldiga granitblocken, som väl kunna trotsa
elementens raseri, men ändock måste vika tum för tum, ty haf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
