Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
ling började man använda den gamla inhemska runskriften
för att åt vårdens minne gifva större varaktighet. Man skref
likväl ännu alltför kort, allenast det nödtorftigaste; man
tänkte, att det öfriga minnes man nog. Det var samma
kortsynthet, som förmådde människorna under 1500-talet
att, när de skulle skrifva ett årtal, teckna allenast de två
sista siffrorna: nog känner man till århundradet, menade de.
Hade alla tidehvarf varit lika naiva, skulle man mången
gång hafva svårt att reda sig vid studiet af förgångna åldrar.
Dessa kortfattade -runskrifter, som vanligen uppgifva
namn, utan att närmare karakterisera, och som aldrig med-
dela något årtal, kunna dock till en del ordnas 1 tidsföljd
och därigenom fås att vittna om åldrar, rörande hvilka
historien är ganska tyst. Vi kunna nämligen vid aktgifvande
på de slingor, inom hvilka runorna äro anbragta, märka,
huru fullt utpräglade former småningom upplösas, och man
kan sålunda fastställa en relativ kronologi. Till samma mål
kommer man genom att studera rundragens form och ljud-
värde; ty äfven i detta fall kan man göra skillnad mellan
äldre och yngre. Det gäller allenast att få en fast punkt,
hvilken man kan bestämma med årtal, och en sådan lämna
oss dé stenar, som blefvo resta till minne af Ingvar (+ 1041)
och hans följeslagare. Till dem ansluter sig en mängd af de
öfriga såsom äldre eller yngre, och afståndet i tid kan man
ungefärligen beräkna efter graden af förändringar, som slingor
och skrift genomgått eller icke genomgått.
Seden att rista runstenar varade längre än vikingafär-
derna. I västern började samhällena blifva ordnade och
starka, så att man kunde hålla vikingarne på afstånd; i
öster blefvo förhållandena så främmande, att hågen icke
längre lockade att fara dit, och i själfva Sverige vann
kristendomen alltmer insteg, mildrade sederna och manade
mera till fredliga värf. Redan vid midten af 1000-talet var,
såsom runstenarna lära oss, kristendomén ganska mycket
spridd äfven i Uppland; af dem, som följde Ingvar på hans
färd, voro flere kristna eller hade åtminstone kristna fränder.
Allmänt var. likväl folket icke ännu krigtnadt; vi veta, huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
