Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Odensviholm - Carlesonska tiden på Odensvibolm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Odensviholm var för 70- och 80-talets ungdom en
herr-lig tilldragelse, som aldrig glömdes. Där mötte man
hjärtlig välkomst och förståelse, där hade man sin fulla
frihet och sedan alla möjliga resurser för trefnad och
nöje. Friherrinnan Carleson satte en ära uti att
nog-grannt följa de Granschougska traditionerna i seder och
bruk och att väl minnas, hur det var i “salig lagmans“
tid. Vid eldsvådan 1852 på Odensviholm, då hela taket
brann af, ända ned till de fasta brandbottnarne mot
öfvervåningen, förstördes också allt, som låg på vinden,
däribland allt begagnadt linne, som förvarades däruppe
till den stora vårbyken. Och sedan hade ej
Odensvi-holms linneskåp på många år de traditionella 300 paren
lakan. Men friherrinnan Victorine hvilade ej förrän
hon åter hade talet fullt.
På Sjöända, numera kalladt Gransjö, redde hon ett
vackert hem åt sin brorson och arftagare, då denne år
1889 gifte sig med Astrid Wennerberg, och som en
öm fostermoder såg hon snart både barn och barnbarn
omkring sig.
Alltmera längtade hon dock till ro efter det
ansträngande arbete som medföljer värdinneskapet i ett
så stort hem som Odensviholm.
På den höga Odenskulle, en park med slingrande
gångar ända upp till lusthuset på kullens topp, därifrån
man har en hänförande utsikt öfver nejden, vandrade
hon ibland om sommarkvällarne och där, vid sin orgel
inne i lusthuset, lät hon sin längtan och sitt hopp
strömma ut i toner.
Hennes födelsedag den 16 Mars nalkades åter och
minde om så många glada fäster, då unga och gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
