Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
möjligt, och lämnade kyrkan 560 daler och 8 öre, likväl
såsom lån och icke, som i kung Göstaffs tid, som en
veritabel kyrkoplundring. Det dröjde dock ända in på
1720-talet innan kyrkan, åtminstone delvis, fick sin
fordran likviderad.
År 1714 led kyrkan takdropp på norra muren af
tornet och väster om “stora steenpelaren“, som lagades.
År 1728 fick bildhu ggaren för sitt arbete 312 daler,
men hvad konstverk han då högg, uppgifves ej.
Förmodligen gällde det altarprydnaden eller predikstolen.
Uppgifterna om kyrkans underhåll blifva hädanefter
nästan inga. 1748 “hvitmerades“ dock kyrkan och
ringmuren.
För att citera min sagesman för alla dessa och
kommande uppgifter om gamla Odensvi kyrkliga
förhållanden, herr Erik Ihrfors vid landsarkivet i Vadstena,
så “kom vid denna tid den halfhedniska neologien till
sitt fulla välde inom andens värld, dess kynne
framträdde på ena sidan i stor andefattigdom och å andra
sidan i ett utprägladt förakt, för att ej säga hat mot
flydda tider och dess verk. De gamles minnesmärken
förstördes och bortsopades.
Odensvi församling hade fått till herde en sådan
neolog i doktor Axel Johan Lindblom, fader till den
ännu mera utprägladt neologiske ärkebiskopen J. A.
Lindblom. Dessa herrar hade ingen känsla för den
kyrkliga continuiteten. Odensvi gamla kyrka blef
således dömd till förstöring.
Det vanliga motivet af bofällighet, kan här icke i
häfderna upptäckas, men förmodligen ansågs hon för
liten och trång för den tämligen stora församlingen — en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
