Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de ett stygn i sitt hjärta samt började mera allvarligt
söka Gud.
Redan tidigt hade han hos sin kusin Honorine
Adel-swärd funnit en rik själssympati, vilken utvecklade sig
till en allt allvarligare känsla. Honorines mäktige fader
ville dock ej veta av något giftermål mellan de unga,
emedan Adolphe saknade förmögenhet.
Emellertid blev Honorine illa sjuk och det såg ut som
om hon ej skulle lyckas att återvinna sina krafter. Den
sorgsne fadern rådgjorde därom med läkaren, som
påstod att endast ”en stor glädje” kunde rädda baronens
numera enda dotter.
Den stora glädjen hette Adolphe. Baronen gav nu sitt
efterlängtade bifall och möjliggjorde de ungas förening.
Hans älsklingsdotter, lilla ”Rinken”, fick lov att vara
lycklig.
Betecknande för det unga parets sinnelag är följande
vers med Adolphes förlovningsgåva, en bönbok, i mars
1847.
Till min Honorine!
”Honorine! Ditt öga har
på min varma blick ett återsvar:
Det är Bönens echo oss emellan,
gömdt i tåren från den blåa källan.”
Adolphe.
Efter bröllopet på Stensnäs, som firades i ståt och
glans, men där de världsliga förmånerna ringa aktades
av de unga, som från början helt invigde sitt samliv till
ett liv i kärlek för och tro på Gud, företogs en längre
bröllopsresa i utlandet. — Tyvärr har det ej lyckats oss
att uppsamla några minnen därifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
