Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det positivas, till och med optimismens, ensidiga anhängare
här måste finna sig fullkomligt tillfredsställda, medan å
andra sidan de negativare individualiteterna, pessimisterna,
också erhålla just hvad de önska. Naturlifvet, naturtillståndet
ställes midtemot civilisationen; dennas imposanta ställning
och hegemoniförhållande gentemot det förra träder klart
fram, medan naturen, i sin saliga hvila på sig sjelf, sin
sorglöshet, sköna frihet, och slutligen sina frestelser för de
civiliserade sjelfva, visar sitt fullkomliga berättigande. Men
dess egen representant, Neuha, finner också just i en hvit,
i en civiliserad, föremålet för sitt hjertas begär; hon
föredrar honom för sina vilda landsmän; och båda dessa
konkreta sidor af det allmänna, naturtillståndet och
civilisationen med begges ömsesidiga dragning till hvarandra,
framträda således med sin relativa giltighet. Pessimisten ser i
den poetiska förkärlek, hvarmed otaheitierna och deras
förhållanden föras fram för åskådningen, naturtillståndets
triumf; optimisten skådar deremot, i den civiliserade andens
herravälde öfver de vilda, i Neuhas uppoffrande hängifvenhet
för en kristen, en hvit, kulturens supremati, och i den
Nemesis, som följer på myteriet, egoismens rättslöshet när den
sättes emot det allmänna. I Torquils befrielse skall
slutligen både ethikern och ästhetikern hvar för sig finna sin
verldsåskådning uttryckt; ethikern i och med detsamma den
i myteriet oskyldiga sjömannen (Torquil, eller George
Stewart, som han heter i kaptenens berättelse) undgår det straff,
som drabbar de andra; ästhetikern deruti, att personen
räddas af Neuhas kärlek, enär han i den kamp, hvilken
upprorsmännen hade med det engelska manskap som fått
bestraffningen i uppdrag, lika gerna kunde ha stupat som
någon af dessa, såframt han icke genom Neuhas list blifvit
aflägsnad och således hindrad från deltagande i striden, hvad
han eljest skulle kännt sig uppmanad till af sin ädla natur,
som nekat honom att öfvergifva sina kamrater i olyckan.
(Grimur Th:n Thomsen: Om Lord Byron.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
