Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
69
Begärligt till det anrop som han fick:
Gaf åt de närmaste en vink med mössan,
Men lyfte, då de nalkades, på bössan —
Och slet, då ingen kula återstod,
En knapp ur tröjan och i pipan lade,
Gaf eld — och log när skottet träffat hade,
Gled, som ett ormslå, med förtviflans mod,
Till branten, der den hängde öfver stranden,
Liksom han sjelf, med ett förmätet hån,
Såg sig tillbaka se’n och riste handen
I ilska mot den verld han gick ifrån,
Och så — försvann. Hans kropp, en blodig massa,
Mot skarpa spetsar slogs i kras, mot hvassa,
Så knappt en lapp af menniskogestalt
För masken fanns, och fågeln, om han svalt.
En lockig hufvudsvål, ifall man sökte,
Låg der med blod och mossa på och rökte,
Allt hvad som återstod af Christian — allt.
Men spillror af hans vapen (som han knäppte
Spasmodiskt om och först i döden släppte)
På afstånd glimmade, för att en gång
Förrosta under dagg och däfven tång.
Allt annat var — ett lif i nesa lyktadt,
En själ — men hvem kan säga hvart den flyktat?
Den, som vill dömma i sitt blinda nit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
