Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Modern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
ögon flammade som glödande kol, och det skulle säkert
hafva kommit till något farligt utbrott, om ej den vänlige
fabrikanten vidrört hans arm och i låg ton sagt:
»Gif efter, George; gå med honom nu. Vi skola söka
hjelpa dig framdeles.»
Despoten märkte hviskningen och gissade, hvad den
gälde, ehuru han ej kunde höra orden; men han vardt inom
sig än fastare i sitt beslut att begagna den makt han egde
öfver sitt offer.
George togs hem och sattes till det lägsta släparbete
vid gården. Han hade vunnit förmåga att hålla inne med
hvarje vanvördigt ord, men hans blixtrande öga, hans
dystra och oroliga uppsyn voro uttryck af ett naturens språk,
som ej kunde undertryckas — alldeles tydliga tecken till
att en menniska ej kan blifva ett ting.
Det var under den lyckliga tiden, då George var
an-stäld vid fabriken, som ban såg och äktade sin hustru.
Under denna tid, då han i hög grad åtnjöt sin arbetsgifvares
förtroende och ynnest, hade ban frihet att efter behag komma
och gå. Äktenskapet hade vunnit lifligt bifall hos fru
Shelby, hvilken, jemte det hon, efter qvinnors vanliga sed, gerna
sysslade litet med att stifta giftermål, äfven erfor
tillfredsställelse af att få förena sin vackra gunstling med en af
dennas samhällsställning, som i alla afseenden tycktes passa
för henne. De vordo sålunda vigda i fru Shelbys stora
salong, och matmodern smyckade sjelf brudens vackra hår
med orangeblommor och bredde deröfver brudslöjan,
hvilken svårligen kunde hafva höljt ett fagrare hufvud; icke
heller fattades vid detta tillfälle hvarken hvita handskar
eller tårtor och vin eller beundrande gäster, som lofordade
brudens fägring och hennes matmoders vänlighet och
frikostighet. Under ett år eller två såg Eliza ofta sin man,
och intet afbrott inträffade i deras lycka, utom förlusten af
två späda barn, hvilka hon omfattat med lidelsefull kärlek
och hvilka hon sedan sörjde så häftigt, att hon derför fick
uppbära milda förebråelser af sin herskarinna, som med
moderlig omsorg sökte styra hennes lidelsefulla natur och hålla
den inom förnuftets och religionens gränser.
Efter lille Harrys födelse hade hon småningom blifvit
lugnare och mera sansad; de blödande såren läktes
efterhand, och Eliza, under inflytandet af och i förening med
detta unga lif, tycktes åter frisk och sund och förblef en
lycklig hustru, ända till dess hennes man blef våldsamt ryckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
