Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Små missöden vid lagliga affärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
att under resan öka den med åtskilliga varor af samma
slag, som han dels hade sjelf, dels genom sin agent inköpt
och nu hade på nederlag å åtskilliga ställen längs
stränderna.
»La belle Rivière», en så präktig och vacker ångare
som någonsin plöjt floden af samma namn, gled muntert
fram på vattnet under en strålande himmel, med det fria
Amerikas stjernströdda flagga svajande öfver sig. På
akterdäcket vimlade modernt klädda herrar och damer, som
vandrade fram och åter, njutande af den härliga dagen.
Öfverallt ombord var det lif och lust och njutning, -—
öfverallt utom bland Haleys slafdrift, som jemte annat fraktgods
nedstufvats på det lägre däcket, och hvars enskilda
medlemmar icke tycktes förstå att rätt uppskatta de förmåner
de njöto, der de sutto i en tät klunga och med dämpad
röst samtalade sinsemellan.
»Gossar», sade Haley och gick lifligt fram till dem;
»jag hoppas I hållen modet uppe och ären muntra. Inga
sura miner, begripen I, utan gasken upp er och sen glada
ut; ären I snälla mot mig, så blir jag snäll mot er.»
Gossarne besvarade detta tal med sitt oföränderliga:
»ja, mas’r», som under långliga tider varit det olyckliga
Afrikas lösensord, men vi måste erkänna, att detta svar ej
lät särdeles glädtigt. De hade, dessa kräk, hvar för sig
sina egna små fördomar i fråga om hustrur, mödrar, syskon
eller barn, som de sett för sista gången, och ehuru deras
plågare fordrade, att de skulle vara muntra, ville
munterheten ej riktigt komma i gång.
»Jag har en hustru», sade kräket, som rubricerats
såsom »John trettio år», i det han lade sin fjettrade hand på
Toms knä, »och hon vet ännu inte om detta, stackars
varelse!»
»Och hvar finnes hon nu?» frågade Tom.
»I ett värdshus ett stycke nedåt floden», svarade John.
»Jag önskade att jag kunde få se henne en gång till i detta
lifvet», tillade han.
Arme John! Det vai- ju en belt naturlig känsla, och
hans tårar runnö ock, under det han talade, lika naturligt,
som om ban varit hvit. Tom suckade djupt från hjertat
och sökte, så godt han förstod, uppmuntra honom.
Och ofvan dem, i salongen, sutto fäder och mödrar,
män och hustrur, och muntra barn dansade ibland dem
som lika många Små fjärilar, och allt var idel glädje och
trefnad.
Onkel Toms Uuga.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
