Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. Henrique
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
måste den vara en statens angelägenhet, eller åtminstone
uppbäras af allmänhetens deltagande.»
»Du har första kastet», afbröt honom Alfred, och snart
voro bröderna inne i spelet och hade ej öra för något annat,
förrän skrapandet af hästhofvar lät höra sig nedanför
verandan.
»Der ha vi barnen», sade Augustin och steg upp.
»Se hit, Alf! Har dn någonsin sett något så vackert?» Och
det var i sanning en intagande syn. Henrique med sitt
stolta ansigte, sina mörka, glänsande lockar och glödande
kinder skrattade gladt, i det ban böjde sig mot sin vackra
kusin, under det de redo framåt. Hon var klädd i en blå
riddrägt och hade en mössa af samma färg. Rörelsen hade
gifvit hennes kinder en högre färg, som förhöjde verkan
af hennes egendomligt genomskinliga hy och guldgula hår.
»Hon är i sanning en fullkomligt bländande skönhet!»
sade Alfred. »Du kan vara säker, Augustin, hon kommer
snart att bedåra många hjertan.»
»Ja, det är blott allt för troligt. Gud vet, hur jag
fruktar det!» suckade Augustin och skyndade ned för att lyfta
henne af hästen.
»Eva, älskhng, du är väl ej alltför trött?» sade han, i
det han slöt henne i sina armar.
»Nej, pappa», svarade hon, men hennes korta,
flämtande andetag oroade fadern.
»Hur kunde du våga rida så häftigt, kära barn? Du vet
ju, att det ej är nyttigt för dig!»
»Ah, jag kände det så skönt och tyckte det var så
roligt, så att jag glömde mig.»
S:t Clare bar henne på sina armar in i förmaket och
lade henne på en soffa.
»Henrique, du måste vara rädd om Eva», sade han;
»du får ej rida så fort med henne.»
»Jag skall taga henne under min vård», sade Henrique,
i det han satte sig vid soffan och fattade Evas hand.
Eva tyckte sig snart mycket bättre. Hennes far och
farbror återtogo sitt afbrutna spel, och barnen lemnades åt
sig sjelfva.
»Vet du, Eva, jag är riktigt ledsen, att pappa ej stannar
här mer än ett par dagar, och sedan blir det så länge, så
länge, tills jag får se dig igen! Om jag finge stanna hos
dig, skulle jag försöka bli riktigt god och icke förifra mig
mot Dodo, och dylikt. Jag vill visst icke behandla Dodo
illa, men du vet ju, hur häftig jag är. Nej, jag är likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
