Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
»Akta dig att taga för mycket», sade S:t Clare. »Klipp
af det nedtill, der det märks minst. Evas lockar äro min
stolthet.»
»Ack, pappa 1» suckade Eva sorgset.
»Jo, jag vill, att de bibehållas vackra tills jag tar dig
med till din onkels plantage, då du får helsa på kusin
Henrique», sade S:t Clare muntert.
»Jag kommer ej dit, pappa. Jag går till ett bättre land.
Ack, tro mig; du ser ju, att jag blir svagare för hvarje dag.»
»Hvarför envisas du, att jag skall tro något så
förfärligt, Eva?» sade fadern.
»Bara derför att det är sant, pappa; och om du tror
det nu, så kanske du kommer att känna det såsom jag nu
känner det.»
S:t Clare tillslöt hårdt sin mun och stod och såg
sorgset på de vackra lockarna, hvilka, allt eftersom de klipptes
fråu barnets hufvud, lades den ena bredvid den andra
framför henne. Hon tog upp dem, såg allvarligt på dem, snodde
dem rundt om sina magra fingrar och såg gång efter annan
oroligt på sin fader.
»Detta är just hvad jag anat», sade Marie; »det är det,
som har tärt på min helsa dag efter dag och bragt mig till
grafvens rand, fast ingen brytt sig om det. Jag har sett detta
länge. S:t Clare, du kommer snart att finna, att jag haft rätt.»
»Hvilket utan tvifvel skall vara dig till stor tröst»,
inföll S:t Clare bittert.
Marie lutade sig tillbaka på sin soffa och betäckte
ansigtet med sin näsduk.
Evas klara blå ögon sågo allvarligt på den ene efter
den andre. Det var den lugna blicken från en själ, som
redan till hälften lösts från stoftets baud; det var tydligt,
att hon förstod, kände och till fullo begrep olikheten mellan
de två.
Hon vinkade med sin hand fadern till sig. Han kom
och satte sig ned bredvid henne.
»Pappa, mina krafter aftaga med hvarje dag, och jag
vet att jag måste lemna dig. Det är ett och annat, som
jag ville och borde säga och göra, men du är så ovillig att
låta mig få säga ett ord om hvad som ligger mig på hjertat.
Men det måste ske; det tjenar till intet att skjuta undan
det. Ack, pappa, låt mig få tala nu!»
»Mitt älskade barn, jag vill höra dig», sade S:t Clare
och betäckte med ena handen sina ögon, under det ban
med den andra fattade och fasthöll Evas hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
