Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 35. Minnesmärken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
435
hans panna och att hans hjerta slog hårdt; han tyckte till
och med, att han såg något hvitt uppstiga och skymta fram
i det tomma rummet framför honom, och han ryste vid att
tänka, hur det skulle vara, om vålnaden af hans döda moder
skulle plötsligt visa sig för honom.
»Ett vet jag», sade han för sig sjelf, i det han vacklade
tillbaka in i hvardagsrummet; »den-der karlen lemnar jag
hädanefter i fred. Hvad hade jag att göra med hans
fördömda papper? Jag tror sannerligen att jag är förtrollad!
Jag har skälft och kallsvettats ända se’n dess! Hvar hade
han väl fått tag i det der håret? Det kan omöjligt ha varit
detta! Jag brände ju upp det der: jag vet bestämdt, jag gjorde
det. Det vore lustigt, om hår kunde stå upp från de döda!»
Ja, Legree! Denna guldgula hårlock var förtrollad;
hvarje hårstrå deri hade fått kraft att väcka skräck och
samvetskval hos dig och begagnades nu af en högre makt
att binda dina grymma händer och hindra dig från att
alldeles tillintetgöra den hjelplöse.
»Hör upp», ropade Legree, stampande med fötterna
och hvisslande på hundarne, »upp med er och hållen mig
sällskap!» men hundarne öppnade blott ena ögat och sågo
sömnigt på honom, hvarefter de åter tillslöto det.
»Jag skall ha upp hit Sambo och Quimbo att sjunga
och dansa sina afgrundsdansar och få bort från mig de bär
afskyvärda funderingarna», sade Legree, satte på sig sin
hatt, gick ut på verandan och blåste en hornsignal,
hvarmed ban brukade tillkalla sina svarta pådrifvare.
Legree plägade ofta, då han var vid nådigt lynne,
hemta upp dessa hedersmän till sitt hvardagsrum, och, sedan
ban upplifvat dem med bränvin, roade han sig med att
låta clem sjunga, dansa eller slås, allt efter som det föll
honom in.
Det var mellan klockan ett och två på natten, som
Cassy, då hon kom tillbaka efter att hafva hjelpt stackars
Tom, hörde vilda skrik, skrål och tjut från Legrees rum,
blandade med hundarnes skällande och anara tecken till
verkligt röfvarlif.
Hon gick upp på verandan och tittade in. Legree och
de båda pådrifvarne voro alldeles berusade och sjöngo,
hojtade, slogo omkull stolar och gjorde åt hvarandra de
vildaste och vederstyggligaste grimaser.
Hon stödde sin lilla, smala hand på fönsterbrädet och
betraktade dem ofrånvändt. Hon hade dervid i sina svarta
ögon ett uttryck af ångest, förakt och stolt bitterhet. »Skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
